This text is about what it feels like to do what I’m doing in the photo.
It’s called a “hang” in freediving terms. You slowly pull yourself down, stay a while on a certain shallow depth, then return to the surface. It’s one of my favourite type of freedives. But this one was special. It was what I like to call “a near life experience”, where I felt so fully alive. Do you know what I mean?

It started on the surface, as many things do. The surface was unusually calm, still like a mirror reflecting the world above. It somehow made the freedivers on the platform more quiet. We were whispering, as if to not disturb the moment.

I was lying face down in the soft water. It felt cool on my warm face. My eyes were closed behind the mask. I was breathing through a black snorkel. I usually control my breathing to make it deeper and slower, more relaxed. But this time I asked my body how it would like to breathe, and it was a bit different, softer than normal. My body was completely relaxed, just floating on the surface without any other movement than the muscles breathing. My neck was so relaxed the head was below the surface, making all other sounds than the breathing muffled.

I waited until the body felt like it was finished breathing.
Then I took my last breath and left the surface behind.
It was surprisingly soft and easy.
I used the freediving line to pull myself deeper, in no hurry whatsoever. The longer the hangs are, the lovelier. So I saved energy and oxygen by pulling myself down in slow motion, one hand over the other, using only a few muscles in the arms. The rest of the body was completely relaxed. Probably more relaxed in the water than ever on land.

After some ten meters I started to fall, without having to pull anymore. I kept one hand on the line, slowly following it deeper. Until it felt like it was time to stop. I would guess it’s was about fifteen meters, but I didin’t care about the meters. I grabbed hold of the line. Stopped the fall.

My legs were heavy and keep falling past me so I end up just hanging head up in one hand. Almost directly I was overwhelmed by the stillness. There was no movement in the water. No movement in my body. No sounds.

Or wait, there was a sound. 
A thumping repetitive little sound. It took a second before I realised I heard my own heart beating.

Tomorrow the competition starts.
I’m not diving ”deep”, but in another sense I am.



First of all I want to thank you for the support and sharing from my last blog-post about how to live and freedive with passion, and how to do without it? Thanks for sharing your own stories, thoughts and advice. It was well received apart from a few who seemed scared of it, as if it was contagious. It’s not contagious. We will all ”fail” at some point or another. We will all have difficulties. Living a life free from worry, struggle or change is almost unheard of. I think the realization is within change and impermanence, that it will never go back to how it was before, as well as the ability to coexist with any failure. There is no going back. There is only moving through. It’s the only way to get stronger. A reminder from a friend about being reslilient brought this to mind.

Everything changes all the time and accepting that can be a freedom or a sadness. It’s also the reason to be fully alive and be in the moment when it happens.

I went back to the freediving line.
My deep dives still didn’t work.
My body still wasn’t like normal.
And I’m ok with it.
It’s only through practice over and over again that we get good at something.
Frediving requires patience.
Although there is still mental pitfalls. while waiting on the platform for another diver I found myself thinking that this is a waste of time. Frustration said that I should do something ”I really enjoy” instead. My mind drifted. I could take a 90 minute flight to Jamaica and wavesurf for two weeks. I really love surfing.

But I’m not going surfing. That would be a sort of giving up, taking an easy, passionate way out. This is where making an active choice and taking responsibility comes in. So instead of ”giving up” I choose to ”give in”. I give in to this experience. This is life. I’m staying for more training and the competition.  I’m going to move through it without caring about numbers. That’s how I have been freediving before, surrendering to the sea. This is a spiritual experience, and I’m sure I will learn something important from this. I’m an optimistic person. Something amazing will happen soon, any time!

The fact is, we all have ups and downs. Only an naive mind could imagine effortless success. And in the midst of it all I remind myself that I would not go into competitive freediving if it was easy. It’s when moving through hardships that I really enjoy the success. I would not have enjoyed the view from the top of mt. Everest if the climb was not a challenge.

Instead of letting my emotions drive the show, I will let who I am, who I am commited to being right now take the wheel. I’m stronger than this. I have decided to be curious of what’s going on. I saw a post the other day about not let temporary emotions make permanent decisions. About not caring about what others small opinions say. I hope this is the larger view of things.

“Joy, like sweat, is usually a byproduct of your activity, not your aim. Remember what comes first. A focus on happiness will not lead to excellence. A focus on excellence will, over time, lead to happiness.”
~ Eric Greitens

The last deep dives has been better.



I live with passion, but I have a passion-problem. I am one of the world’s deepest freediving women soon to be in a freediving competition, and I can’t freedive deep anymore.

I’m in Bahamas in one of the best places to dive deep and compete. But every time I try my body says no. I did a fairly easy dive to 99m late last year. The world record is 101m. I tried to do it, made it to 102m but blacked out on the way up. Now I can barely get halfway to a hundred meters without my body cringing with contractions and the urge to breathe.
I love being in the water, and I love the training and fun with my friends here, but as soon as I go for a deep dive my body says no. I don’t know if it’s the body that is not ready, or if it’s the brain telling the body it doesn’t want to. Or maybe it’s the heart. Is it just that my passion for deep freedives is temporarily gone? Maybe I freedived too much last year. Maybe my body is not ready. Maybe it’s excuses. Maybe it’s time to stop competitive freediving. But I’m not the kind of person who ever gives up. Maybe I need a break. Or maybe I just need to stop doubting.

Freediving is different from any other sport in the way the emotions and thoughts play a huge part of your dive. One single thought or emotion can be reason enough to abort a dive. By that it’s by far the most challenging sport I have ever tried (and I have tried a lot of sports). Freediving is challenging because it’s not just a sport. It’s about every other single detail in your life too.

When you freedive you close your eyes and dive into yourself.
When you freedive you are utterly alone with yourself, your thoughts, memories and emotions.

I have created my lifestyle by living passionate. I have followed my dreams and always done what I really want to do, and feel like doing. I never asked myself if a life lived without passion would even be worth living. I used to go to sleep at night just wishing for it to be morning so that I could dive deep again. I used to come back from my deep freedives with a silly smile on my face, counting down hours for my next time in the sea.

Of course I cannot freedive deep without a passion for depth. I talked to freedivers about it, and I talked to my speaking- and lifecoach about it. He is wise and good at helping me to think differently. He said humans are always trying to complicate things. Our brains are amazing. He also said he knows that you can decide what emotions you want to have. So I will need to decide to be passionate about depth again. With 10 days until the competition starts I need to get my passion back by remembering what I love about deep freediving, and stop inviting the doubt to my inner conversations.

Freediving is difficult that way.
– ”You know why it is difficult?” my coach would ask. ”Because you have decided that it is difficult”.
What if it’s really that simple?



As usual when travelling with my best friend Akim, I have no idea what’s waiting. Being with him is always an adventure. First I thought we were going to train in Bali, when suddenly the Philippines appeared to be better, deeper. And there is a great freediving center there.

All I knew of the Philippines is that it’s warm and nice. Which is really enough. It’s not only about the warm weather. Countries are made up by people, and the people I met in Philippines were very warm, sweet and helpful.
They also made me feel I like a moviestar in Mactan. There is extremely few western tourists, and the weeks I was there I only saw another blonde person. We both stared at each other. As I was getting stared at by everyone. But in a very nice way! People and children would look up from what they were doing, their faces suddenly full of a beautiful smile, waving their hands and yelling a familiar “hello!”.

The sea was also warm. Surrounded by soft water I held by breath longer and dove deeper on an exhale. But for some reason I didn’t get the deep dives to work. Freediving requires patience. And training. And good people to train with. I’m fortunate to be able to train with some of the best in the world. And in one of the best freediving centers in Asia, freediving HQ, ran by Australian Mike Wells who is a big profile in the freediving world. But also very humble and relaxed. The freediving center is nicely organized and professional. Small things like having a fresh towel and lunch waiting for you after a dive session is a luxury we don’t often have.

The only first disappointment was the underwater life. There is still a lot of fishing with dynamite and cyanide which has killed a lot of coral reefs and fish, so if you want to see amazing corals you have to get away from the bigger islands. (There are 7000 islands in Philippines, so quite a lot to choose from). Freediving with the whale sharks was an amazing experience!

 But I still couldn’t push myself to free dive deep if the passion is not there.

So I followed my belief that you will dive deep if you are happy. Surfing makes me happy. And by chance I have a friend from my childhood surfing only a few islands away. 

I bought a ticket and went the next day.
And landed in paradise.
Siargao was all I had hoped for in the Philippines; remote, pristine, not much tourists, amazing nature, quiet, not much traffic, good food, beautiful beaches, crystal clear water, friendly people, good friends – and surf. It’s the kind of place I’d only wish for to exist.

 As I arrived I found that half my old friend Carl’s family was there too – having bought a wonderful bungalow resort, villa solaria! A perfect place just by the beach, surrounded by coconut palm trees and the sound of the sea. All of them surfing, of course. So we surfed the afternoon, had a short sleep to wake up at dawn for the swell surf.

That morning i
It wasn’t just swell. Unless houses can swell. The waves were as big as houses! I have never surfed anything close to the size of those waves, but didn’t really think about it. All I wanted was to be there on a surfboard. But I’m still a beginner at surfing. As the walls of water closed in my blood was full of tingling adrenaline and it took a while before I choose a small-sized-house-wave. I paddled my arms off but didn’t get on it. As I turned around there was another wall closing in. I quickly found out that duck diving or turtle rolling didn’t really work. There was a moment of silence before I was inside a roaring washing machine of water that pulled, pushed and tumbled me around like a broken umbrella only to spit me out in white foam some half eternity later. The power of nature was stunning. And so was the long paddle back. I only got some smaller waves and whitewater, but I’m not a picky surfer. I was just very happy.

I left with saltwater dripping from my nose knowing I will come back.
Actually I’m thinking about making a freediving/surf/yoga camp in Siargao. Anyone interested?


Namnlöst-1 kopia  IMG_7785 IMG_7786
Love that dog!


Nästa och nästnästa vecka dyker jag upp (ur havet) och är med i en föreläsningserie som handlar om att nå sina mål. Jag, Nisse Simonsson och Magdalena Forsberg berättar om våra trick för att nå mål och drömmar. Föreläsningarna kommer att gå av staplen i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Läs mer och boka biljetter här: http://www.bestseller.se/hjarntillskott-na-dina-mal/


I’m rarely nervous when I’m about to freedive. But suddenly my belly was full of butterflies. I was about to step into a tiny typical philippino boat without a engine that would take us out to the whalesharks. They told us there would be at least 5 of them. Maybe up to 15. And I thought one would be more than enough. How am I going to react to 5 whalesharks at a time?? How much happiness can I handle!?

As our boatman paddled out the flat surface was suddenly broken by a huge shiny black nose with white dots. An eye watched us for a few seconds before the nose dissappeared again. My heart was beating hard and loud and I found myself holding my breath already.

I don’t remember putting on my fins and mask. I just remember suddenly being in the water swimming towards an enormous black shadow moving ahead. As I got closer the whaleshark opened his mouth and started eating by filtering out small fish and plankton in the water. I swam respectfully to the side. The mouth was probably 1 meter wide! I didn’t want to disturb the gentle giant’s breakfast.

The most amazing moment I had was when freediving down and swimming up slowly as one of the whalesharks (my favourite) swam above me in all his 8m length. For a few seconds we were belly to belly, heart to heart. A few meters apart, but anyway. I could feel an openness in my heart, a great love for this gentle giant who allowed me to swim by his side for a few moments. I think I had salty tears of happiness in my eyes.

We were 10 freedivers from team Freedive HQ. I was very fortunate to have photographer Martin Zapanta freedive with me. As I’m also a photographer I also wanted to take photos. But I also wanted to be in photos with the giants. And most of all I wanted to fully live the experience without a camera in my hands. So I only used my camera for 5-10 minutes and got a few shots.

Swimming respectfully with sharks

Freediving with sharks in Oslob in the Philippines can now only be done under controlled circumstances. The whalesharks are fed for 5 hours in between 7-12 every day in the same place. A certain amounts of the conservation’s boats are allowed to be there at a time. Some people can’t swim or freedive and stay on the surface or sit in the boat in a line.
Before this there was a craze about the whalesharks. Scuba divers centers found out where they were and there could be around 20 boats with divers and engines hurting and stressing the whalesharks. So the authorities stopped it. They also stopped the locals from killing and eating whalesharks. Instead they gave them this opportunity to learn about and conserve the whalesharks life and make sure people can interact with them in a harmless way. There were rangers making sure no one swam closer than a few meters from the sharks, and absolutely no touching, no wearing sun screen, or using flash on the cameras.  I believe it’s natural and good for people to interact with the sea in order to want to save it. So though it felt like a slightly strange setup to freedive with whalesharks like this, I think this is a better way than hunting them with big boats in the wild.




Photos by Martin

Zapanta: (http://www.martinzapanta.com/)




“If you let go a little, you will have a little peace.
If you let go a lot, you will have a lot of peace.”
~Ajahn Chah

Freediving is like meditation; it’s not so much about acquiring something, but getting rid of something. Freediving is about letting go of most things and holding on to some. If you freedive with a lot of expectations of how it will be, or what you will become – it will never happen. It’s a paradox, but you have to let go of your expectations.

You also have to practise:
Letting go of the surface
Letting go of wanting to breathe
Letting go of fear
Letting go of all the tensions in the body
Letting go of thoughts
Letting go of wanting to get to the bottom
Please add to the list if you want!

Also, if something irritating happens in the beginning of a dive, such as a wave hitting you just before leaving the surface, or the lanyard does something strange, you quickly have to decide if it’s possible to let go of it and go on, or if you need another breath to let it go.

In the western stressed world it seems we believe we have to try really really hard when we want to accomplish something. It’s a bit of a paradox because really striving often makes us tense and stressed. Tension and stress leads to less creativity and less performance. Of course it’s a good thing being prepared to give everything. But  all the days and dives shouldn’t be battles!

Surrender into the experience. Surrender to the sea.

As in yoga, freediving is also about letting go of the attachment to the past. It’s happened. It can’t possibly be undone. Let it go. Let go of your ideas of a perfect outcome. To be a happy freediver  and human you also have to practice letting go of defining and judging yourself.

To dive really deep you might even have to let go of yourself. If you let go – you will find an inner adventure.

I know a lot of people (mostly non-freedivers) might now think: what about reaching the surface? You can’t let go of that! Of course not. It’s all a balance of holding on and letting go :-)



På drygt två månader har jag varit i mer än 8 länder och i skrivande stund är jag på väg till Filippinerna. Veckan innan just den här resan var extrem. Jag gjorde nog två veckors jobb på halva tiden. Utan att vara direkt stressad. Jag tror att stress är ett val, vare sig det är medvetet eller inte. Jag menar självklart inte att utbrändhet är ett val, men det var val som ledde dit med.

 Eftersom jag älskar att bestiga berg jag har valt att jobba som om jag besteg ett berg i expedititons-stil. 

 Den viktigaste delen av en bestigning är baslägret. Det ligger på lägre höjd och där återhämtar man sig som bäst. Där har man också sin utrustning, klädombyten och mat. Därifrån tar man en dag i taget, ett läger i taget. Emellan lägren återvänder man till baslägret för att återhämta sig.
Att bestiga berg handlar om att spara på energi. Du måste alltid ha nog med energi för att nå toppen och komma ner till baslägret igen. För att spara på energi släpper man allt ovidkommande eller skjuter på det till senare. Prioritieringsordningen är hård. Att sova, äta väl och ta hand om kroppen måste komma först, annars är hela bestigningen äventyrad. Jo, mailen kan vänta.

Dagarna handlar inte bara om att ta ett läger i taget, utan om att ta en timme i taget. Att oroa sig för toppen som kanske ligger en eller flera veckor eller månader framåt i tiden är slöseri med tid. Du har förberett den här bestigningen tidigare, nu är det bara att följa planen. Men att samtidigt vara flexibel. Om något oväntat dyker upp på vägen betyder det bara att du måste ändra din rutt något. Målet är detsamma.

När jag börjar dagens vandring/klättring/jobb tänker jag inte på vad som ska hända under eftermiddagen. Jag vet knappt vilken adress jag ska till på nästa möte, eller vem som strax ringer för intervju. Det är först när det första mötet är slut som jag kollar upp nästa adress. Släpp förra mötet helt, redo för nästa.

Under tiden försöker jag vara medveten om min upplevda stressnivå. Den känns i kroppen, och jag lyssnar på signalerna. Om jag inte gör det får jag migränhuvudvärk och det har jag inte tid (eller lust) med. Kroppen pratar på många olika sätt, men andningen är en tydlig måttstock. Så länge andningen är mjuk och djup och magen är avslappnad så är jag ok. Om jag märker att jag drar in magen eller drar upp axlarna har jag gått över gränsen. Har jag mycket skrivjobb att göra på tåget hem men känner mig helt tom på mental energi stänger jag ner datorn och läser en bok eller tittar ut genom fönstret istället. Återhämtning. Det funkar precis som fysisk träning. När vi tränar bryts kroppen ner, och ger vi den inte återhämtning bryts den ner mer tills den går sönder. Vi tillbringar arbetsdagarna med att bryta ner kroppen fysiskt och psykiskt. Om vi inte ger oss tid för återhämtningen blir det bara mer och mer nedbrytning och prestationen kommer sjunka.

Dagar som känns övermäktiga (jo, jag har sådana också :-) ger jag mig små uppgifter; ”gör bara den här enda saken, det räcker”. Allt annat blir bonus.

Jag är övertygad om att livet är för kort, och jag vill uppleva och dela så mycket som möjligt. Jag har stött på många som verkar förvånade över min ålder därför att jag verkar ha hunnit med så mycket. Jag hinner med mycket för jag har ett vansinnigt tempo. Och det har jag valt. För jag vill leva intensivt. Men att leva intensivt kräver balans.


Alla har olika sätt att hitta balans. Vanligast är att man ser en balansgång framför sig där man inte vill luta sig “för mycket” åt något håll för då ramlar man av. Varför måste en balansgång upplevas som farlig eller tråkig? Min balans är inte att försöka göra “lagom”. Jag gillar inte “mellan” eller ljummet. Jag gillar kontraster. Högt och djupt. Mjukt och hårt. Jag gör lite för mycket åt ena hållet, och sedan lite för mycket åt andra hållet, för det tycker jag är roligt! Vilken balans tycker du är rolig?

Och om du gillade det här inlägget, snälla kan du berätta vad du tycker i inlägget innan; svenska eller engelska eller mixat!?

Viktigast av allt. Stanna upp och njut! Ofta!


I’m sorry. Förlåt.


Dear reader. Sorry for not updating the blog so often the last year. I put my writing into a book instead. It’s almost finished! So now I promise to write more here.

But I would like to know, do you prefer english or swedish, or a mix? I’m as comfortable writing in both languages, and I tend to write more in english when I’m out of Sweden. I’m writing here for YOU, so I want to know what you think??

Vi var vana att gå upp innan solnedgången, men den här gången tog det emot något att lämna den fantastiska lodgen vi bott på. Men man kan faktiskt både inte vilja lämna något samtidigt som man vill vara på väg mot något nytt. Det nya vi var på väg mot var en morgonsafari i Ngorongoro kratern. Det är en unik plats i Afrika. En vulkan som imploderat och efterlämnat en stor krater; 20 km i diameter och 400 meter ner till kratergolvet. Där finns världens största bestånd av storvilt.

Det var på kraterkanten vi bodde på lodgen &Beyond. Expeditionsresor har samma kärlek till kontraster som jag. Efter 7 nätter i tält, smuts och svett satt vi nydushade i våra fåtöljer på altanen, ett glas med vin i handen, och bara tittade utåt, neråt. Någon satt på toaletten och såg en elefant från toalettfönstret. Fåglar kvittrade framför oss, djungeln mumlade i bakgrunden. De flesta av oss hade bestigit Afrikas högsta berg och nu satt vi här och insåg och insöp alltihop.

Däruppifrån kraterkanten hade botten sett så tom ut. En savann kantad av djungel med några små blå vattenpölar i mitten. När vi körde ner med safarijeepen öppnade savannen upp sig och visade allt den hade att bjuda på samtidigt. Bufflar gjorde sin morgongymnastik, en elefant viftade med snabeln, hjortar viftade på sina små svansar och lejon smög omkring en liten kulle. “Det är som på film”, sa Elisabet, en av deltagarna, förtjust. Som på film, fast på riktigt. Det är så livet ska upplevas.

De djur vi kom allra närmast var en gnu och ett lejon. Vi körde mjukt framåt och stannade bilen vid ett tillfälle. En gnu var på väg över vägen men stannade till med huvudet jäms med mig. Han böjde ner huvudet och ena ögat tittade in i mitt, en dryg halvmeter bort. Det var knäpptyst i bilen. Så andades gnun ut, så påtagligt, nästan som en val andas ut innan den dyker. Vi hade det andetaget genensamt. Jag tog ingen bild.

Jag tog desto fler bilder på zebrorna. Mer fotogeniska djur får man leta efter. Jag tycker det är helt otroligt att de ser ut som de gör. Varje djur ett unikt mönster. Lite som vi människor.

Lejon-mötet var annorlunda. Flera safarijeepar stod bredvid varandra i spänd tystnad och respekt. Ett lejon vandrade plötsligt fram mellan två av bilarna. Det var ett enormt djur. Fullt av muskler. Men jag fastnade för tassarna. Kunde inte ta ögonen från de enorma, mjukt pälsklädda fötterna. Jag vet inte varför.


Plötsligt ser jag mig själv stående på en bergssluttning. Det är mitt i natten och vinden viner mellan klipporna. Vi befinner oss på 5300m, nästan högst upp i Afrika. Långt nedanför oss ser vi byn Moshi och savannen. Vi är på väg uppför mt. Kilimanjaro.

Ibland zoomar jag ut från verkligheten, ser mig själv och det jag gör helt objektivt, utifrån. Det ser märkligt ut. Jag står på en sten och observerar ett led med människor som är på väg uppför bergsluttningen. Fullmånen lyser upp mt. Kilimanjaros silhuett ovanför oss och det spetsiga Mawenzi bakom oss. Långt nedanför går ett annat led med pannlampor.
Jag undrar vad en utomjording tänkt om han sett detta.

Min grupp går långsamt uppåt, ansiktena nedvända, bort från vinden. De har pannlampor fastspända över varma mössor och några har jackans huva uppdragen för att skydda huvudet mot kylan. Jag känner knappt vinden, har inte direkt några tankar i huvudet. Inget är viktigare än det här just nu. Det här är på riktigt. De har förberett sig i månader, kanske år, för detta. För att långsamt vandra uppför en bergssluttning. Toppen hägrar.

Jag slås ofta av stolthet och ödmjukhet för gruppen. Den mänskliga viljan att överleva och klara av något den föresatt sig. Det är en stark grupp. Jag vill inget hellre än att alla når toppen. De har förtjänat det. Men säkerheten kommer alltid först.

Jag tittar noga på varje person. Deras kroppsspråk talar tyst. Jag har observerat dem i nästan en vecka, vet hur de mår och vad de varit med om de senaste dagarna. Jag vet vad de har för syremättnad i blodet när vi lämnade sista lägret och att deras hjärtan slog något snabbare än vanligt. Jag delade den spända tystnaden med dem när vi drack blåbärssoppa i mässtältet för några timmar sedan och log. Det är nu det händer. Toppnatten.

Men innan dess tog vi oss igenom en lysande grön djungel. Vi vandrade över ett sagolikt månlandskap som var insvept i moln och vi såg tusentals skägglavar svaja i lätt vind från trädens grenverk. Vi vandrade ner genom gröna dalar med fantasifulla växter och vi klängde på lavaformade klippväggar som tog oss upp till nya höjder. Mellan varje vandring har vi ätit god mat, druckit oändliga mängder vatten, spritat händerna hundratals gånger och suttit i tältlägren och andats djupt tillsammans.

Vi har delat något som få människor har gjort. Vi har gjort något stort. Om du inte har gjort detta har du ingen aning om vad jag skriver om. Det här är inget man kan tänka sig till, eller tro man vet någonting om ifall man inte varit där och gjort det vi gjort. Att bestiga Kilimanjaro är stort, likaså är det stort att ha vänt halvvägs från toppen och acceptera att det var rätt. Det var en tuff natt. Kallare och blåsigare än någonsin. Vilket gjorde upplevelsen och prestationen ännu större.

Vi delar också tomheten efteråt som ingen annan förstår. Men den tomheten är värt allt. Minnena, skratten, upplevelserna, utsikterna och erfarenheten är större än att stå på toppen. Ni som var med, ni är fantastiska. Expedtitionsresor och Jonas, min guidekollega och förebild – tack för att ni finns och gör dessa upplevelser möjliga. Jag älskar det här jobbet.

Efter vandringen avslutade vi med en safari, men det är ännu fler bilder så det får bli en blogg för sig. Håll till godo med Kilimanjaro så länge:


En Kilimanjaro-expedition börjar inte på Kilimanjaro. Den börjar långt innan. Egentligen börjar den när du bestämt dig för att åka. Sedan kommer träningen, alla tankar och förberedelser, packning och utrustning. Men min favoritdel av en expedition, förutom träningen, är kvällen innan. Jag älskar att packa ryggsäcken. Jag älskar att aningens stressat precis hinna avsluta uppgifter, skicka iväg några brev, svara på mail och sedan sätta på autosvar. Jag älskar känslan av att sitta på planet, lämna vardagen och civilisationen bakom mig och veta att jag snart ska få sova i tält. Jag älskar att vara bortom internets gränser. Jag älskar att ha skit under naglarna och trassligt hår. Jag saknar aldrig en dusch, svensk mat eller en mjuk säng. Jag saknar aldrig att vara inomhus. Jag sover aldrig så bra som i tält!

Jag har guidat och toppat mt. Kilimanjaro 5 gånger, varav 3 som guide för polarn Ola Skinnarmo’s Exepditionsresor. Det är lika vackert varje gång. Men varje gång på berget är annorlunda. Det är deltagarna som gör expeditionen. Det är människorna som sätter sin prägel på stämningen och gruppdynamiken och det är ett fantastiskt äventyr. Det är ett privilegium att få dela med sig av erfarenheter och hjälpa andra till ett äventyr, och liksom få återuppleva varje gång hur det är att bestiga sitt första berg.

Kilimanjaro är fotogeniskt. Jag återkommer om någon vecka med nya bilder. Håll till godo med den här filmen jag gjorde förra gången så länge :-)

Vill du följa oss under turen kommer det uppdateras på Expeditionsresors facebooksida via någon slags sattellituppkoppling vi har en gång om dagen. 

 Hej då!


Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 2 042 andra följare