Idag är det 2 år sedan jag stod på toppen av världens högsta berg. Det här är första våren på över 5 år som jag inte är i bergen. Det fick mig att fundera på om min kropp kanske är överraskad? Kanske har den under de senaste åren vant sig vid att vara på hög höjd den här tiden på året? Och nu erbjuder jag istället raka motsatsen. Djup.
Men oavsett var jag är så är det mitt i klättersäsongen i Himalaya. Jag kan inte låta bli att följa expeditionernas utveckling på och väg uppför Mount Everest. Jag minns det som om det var igår. Väntan i baslägret. De tunga stegen och de flåsande andetagen. Kylan. Ljudet av fladdrande tältduk. Stjärnklara nätter. De finns de som är där just nu och upplever allt det där. Flera gånger om dagen kollar jag på klockan, räknar till tiden i Nepal och vet precis vart klättrarna befinner sig. Några som kämpar för sina liv. Några som går där jag gått, ser det jag sett. Några som har den kanske största upplevelsen någonsin.
På den senaste turen uppför Kilimanjaro var en av mina förebilder, Elene Uneståhl från Skandinaviska ledarhögskolan med. Hon kom upp på toppen efter en fantastisk kämparinsats. Den sista dagen på resan pratade vi om avslut. Om att det är viktigt att avsluta saker, känslor och händelser. Hjärnan behöver det för att gå vidare. Ibland kan avslut få ta tid. Jag gillar att låta resor ta tid. Att låta det ta tid att komma hem, att observera alla skillnader och kontraster mellan Tanzania, Kilimanjaro, baslägret i Göteborg, öknen och havet i Egypten, hem igen och nu är jag i havet igen. Jag försöker avsluta utan nostalgi. Släppa taget och gå vidare, om och om igen.
På temat avslut insåg jag då att jag fortfarande inte avslutat bestigningen och klättringen nedför mt. Everest. Inte för att det är svårt, men för att jag inte vill. Jag har fortfarande inte smält allt som hände på Everest, och efter. Det är ett stort berg. Det var en stor upplevelse. Fastän det bore vara ett avslutat kapitel var det inget ömsesidigt avslut. Jag är fortfarande förälskad i mt. Everest. Jag vill inte/kan inte släppa taget. Författaren Pat Amend förklarade det så här:
“Those who succeed at Everest are left alone in some way. In a moment when their attention strays, they stare upward. They keep it as a sacred possession, what they do not have, and could never have. In other words, it’s theirs, even if not, and it’s not… even if, for an instant at some high ridge or on the summit, it was. Their minds and bodies continue to move toward the graceful, unprotected place of soul that is Everest.”
Det är viktigt att släppa taget om sådant du växt ur, sådant som håller dig tillbaks. Andra saker är bra att plocka fram för att de ger dig styrka. Om 3 dagar ska jag försöka världsrekord i fridykning.
Det var trädet jag påmindes om, där framför godishyllan. Hela boken var väldigt intressant, men i slutet beskrevs ett träd som fastnade i mitt huvud. Det var inte vilket träd som helst, det var så Toyota såg sitt företag för 70 år sedan – som ett nyplanterat litet träd. De medgav att de inte visste så mycket om hur man skulle sköta träd och började med frågan ”vad är ett vackert träd för oss”? Svaren blev värderingar för företaget. Vilken grej!
Sedan kom min favorit-del. När trädet/företaget växte försökte Toyota sköta det genom att leva efter sina värderingar. För att fortsätta med det ställde de varje dag frågor som ”vad har vi fattat för beslut idag som gjort trädet vackrare”? Det var här jag fastnade. På ett bra sätt. För frågan dök upp då och då i mitt vardagsliv. Som t ex när jag (inte helt ovanligt) blev sugen på choklad. Jag var i förberedelserna och träningen inför världsrekordet i fridykning och jag minns att jag stod framför godishyllan i matbutiken, sträckte mig efter en chokladkaka och hörde frågan i huvudet ”kommer den göra ditt träd vackrare?”. Svaret var direkt. ”Nej” och jag skakade leende på huvudet åt godishyllan. Rätt fråga kan göra att man tar rätt beslut. Sedan är det bara att fortsätta fråga framåt och bakåt. Utvärdera dagens beslut och hur de påverkade trädet, och vad du kan göra imorgon för att trädet ska bli vackrare. Så kan man bli ”bättre” varje dag. Så kan man fridyka djupare varje dag.
Jag har tidigare skrivit om frågan varför man gör saker man inte mår bra av, och kanske kan det här vara en början – att ställa sig frågan hur ditt träd kommer må av det du har framför dig. Vad är dina värderingar? Vad kan du göra för att trädet ska bli vackrare imorgon?
Jag blev såklart mer nyfiken på Toyota och hittade mer här. Fastnar igen för några av mina egna värdeord: Respekt. Tacksamhet.
Boken jag berättar om heter ”det här är Lean”. Jag hade lyckan att få den av en av bokens författare, Niklas Modig, som dessutom är en fantastiskt inspirerande människa och en av mina idoler. Det är en otroligt bra bok (visas på Bokus topplista över ledarskap och ekonomi sedan länge), och den funkar för så mycket mer än organisationer och företag. Niklas har genomfört ett projekt där elever fick tillämpa Lean på sina liv. Här kan man läsa mer om det. Det handlar om att se saker som de är, och inse hur vanor och rutiner påverkar livet.
Men Lean funkar i fridykning och elitdidrott också. Så även mitt i träningen inför världsrekordförsöket (om en knapp vecka nu!). Jag ifrågasätter många av dagens aktiviteter. Ökar de mina chanser att ta ett världsrekord eller inte? Jag försöker vara närvarande i varje process. I det här är det ibland väldigt bra att ha en coach som kan se utifrån vad som är rätt. Idag blev ytterligare en vilodag, till exempel. Jag behöver en coach som håller mig tillbaks. Men imorgon ska jag fridyka djupt igen. Jag längtar.
Känslan i kroppen är helt olik alla andra känslor. Varje andetag är plötsligt så uppenbart. Så närvarande. Jag tittar fascinerat på magen som rör sig upp och ner med varje utandning. Känslan i bröstet. Jag ligger på rygg och vilar efter ett väldigt djupt fridyk. Jag kan nästan känna hur blodet forsar runt i kroppen. Det kittlar lite i fingertopparna. Återhämtning.
Det händer något där nere på djupet. Något magiskt. Något som förändrar mig och upplevelsen av att vara levande. Det är som om jag känner hela kroppen på ett annat sätt. Som om upplevelsen av djupdyket gjort mig och kroppen mer sammansvetsade. Inte för att vi var skilda åt innan. Men nu är vi enade. Vi har pressats ihop av 12 atmosfärers vattentryck. Det är kanske tack vare havet. Havet som kramade om mig, och släppte långsamt taget igen. Mjukt.
Känslan sitter kvar.
The feeling in the body is quite unlike any other emotions. Every breath is suddenly so obvious. So present. With fascination I watch the stomach moving up and down with every breath. I know the feeling in the chest. I lie on my back resting after a very deep freedive. I can almost feel how the blood rushes through the veins. It tickles a bit in the fingertips. Recovery.
Something happens at depth. Something magical. Something that changes me and the experience of being alive. It’s as if I feel the whole body in a different way. As if the experience of deep dive made me and the body more welded together. Not that we were separated before. But now we are united. We have been pushed toghether by 12 atmospheres of water pressure. It is perhaps thanks to the sea. The sea that embraced me, and slowly let me go again, back to the surface. Softly.
I just wrote the title of the blog when I realised that any sea where you can freedive can be ”home” for a freediver. There will always be the feeling of weightlessness, freedom and peacefulness under the surface. A safe haven. A feeling of being home. I just got a e-mail from my very inspirational father, who is also freediving. He was out the other day freediving in Sweden. Maybe at the same time as I’m freediving in the red sea. There’s all the difference, but still the same. Here’s 26 degrees, there’s 10 degrees. But just as beautiful!
Jag tror på att uppleva. Visst kan man läsa och titta sig till mycket, men att verkligen uppleva, med alla sinnen blir så mycket mer levande och lärorikt. Jag tror på att ”utsätta” sig själv för nya upplevelser för att lära känna sig själv och för att tänka nya tankar. Så det gjorde jag och flera andra under förra helgens nordic outdoor-mässa. Många nya aktiviteter testades, bland annat en speciell slags andning, stretching och andhållning som jag hade en workshop i. Det var så uppskattat att övningarna efterfrågades bildligt. Så här kommer de.
Övningarna är till för att stretcha ut stela muskler kring bröstkorgen så att man kan ta ett större andetag. Det har hjälpt mig att öka min lungvolym (vc). Alla övningar ska göras med ett stort andetag och hålla andan i ca 10 sekunder.
De är dessutom i fin kombination med dagens outfit i 40 grader sharm el shek. Passade perfekt med Tierras sommarmode: löp & skoj-shorstsen Floe shorts och linnet Sandstone top. I väntan på att havet och vinden skulle lägga sig hann vi fota lite mer i miljön:
”Klippan” består av skelettet från koraller, flera hundra, kanske tusen år gamla. Tänk att klättra på koraller…
Fotona är tagna av träningskompisen och coachen Akim. Alla bilder såklart fotade med Olympus PEN/OM-D:
Vi människor har en tendens att tyda verkligheten som vi själva vill. Vi ser allting genom ett filter av erfarenheter, rädslor, trosatser och förhoppningar. Jag vet att det var därför som jag tyckte att havet glittrade så inbjudande, som att det verkligen låg och bara väntade på mig.
Att glida ner under ytan var som att komma hem. Allting så välbekant. Eller nej, där var någonting annorlunda. Någonting stort, svartvitt och oändligt graciöst – en Mantarocka! Hjärtat hoppade till och jag ropade i snorkeln. Jag tror att min träningskomis Akim hörde mig för sekunden efter var han också där, träningspasset bortglömt. Jag dök ner mot det fantastiska djuret. Han var helt oberörd. Ett vingslag med fenorna och han hade simmat förbi några magiska ögonblick.
Första träningspasset. Jag observerar att min hjärta observerar sig själv. Några tankar snurrar runt i huvudet. Undrar om det kommer vara som vanligt? Vad är vanligt? Hur långa dyk kommer jag göra? Vad har träningen gjort med mina ben egentligen? Hur djupt ska jag dyka? Vad är djupt?
En stor del av träningen handlar om att ta bort gränser och begränsande övertygelser. De flesta är nämligen påhittade. Inte av vem som helst, utan av dig själv.
Jag gillar ju att göra saker till 100%. Så i veckan blev jag med i mitt livs första ledningsgrupp! Jag har pratat flera gånger med Thomas Traneving som driver Utebildarna, och så äntligen passade tid, rum och plats ihop. Vi fick till ett möte, jag blev superinspirerad, Thomas ville ha med mig – och så är jag med. Ska bli himla spännande att starta den resan.
Utebildarna organiserar utvecklande naturupplevelser och äventyr i kombination med affärsnytta som ledarskap, grupputveckling, värderingar, hälsa och utmaningar. Superspännande och väldigt intressanta ämnen som jag vill lära mig mer om samtidigt som jag kommer bidra med min kompetens inom vissa av områdena. (gissa vilka. Hälsa och utmaningar såklart!). Klicka på bilden för mer info!
Idag var första dagen på fantastiska Nordic Outdoor mässan i Göteborg. Skön stämning och massa roliga aktiviteter. Ibörjan var det mest et gatlopp mellan vänner, bekanta och massor av människor att prata med. Så höll jag en workshop i att andas bättre, öka sin lungvolym och att lära sig hålla andan. En kille höll andan otroliga 5 minuter och 30 sekunder! Grymt imponerande av alla som kämpade sig upp i personbästa. Flera av deltagarna ville ha övningarna som vi gjorde. Håll utkik här på bloggen under kommande veckan så lovar jag att lägga ut dem.
Imorgon blir det istället ”vanliga” föreläsningar där jag berättar om mina äventyr och visar bilder och filmklipp, och så kommer jag hänga med mina samarbetspartners Bliz och Devold och Exped på finns hos addnature, och med polarna på Expeditionsresor såklart. Ses!?
skönt att ligga och vila lite på mässan – och hålla andan också…
I am a humble and somewhat different adventurer. I love the sea, and the mountains. And photography. And I love to knit hats. I value peacefulness and awareness more than adrenaline and machoness.
