Sherpa people and Everest tragedy

tierra_3

Everest. No matter where I am at this time of the year, my thoughts are always going to Everest. It’s climbing season. It’s as if I’m climbing Everest all over again as I follow the teams up the mountain. I remember it like it was yesterday; the time waiting in basecamp, the heavy steps, the clear starry nights, the cold thin air, the sound of the wind on the tent. I remember hearing the noise of the glacier, the pangs of avanlanches going off. There are people there now experiencing all that.

I often check the time of the day and compare it to Nepali time. I know where the climbers are on the mountain. Some are walking where I walked, see what I’ve seen, having one of the biggest experiences of a lifetime. Some are fighting for their lives. Maybe there’s still someone alive in the icefall from the falling ice of yesterday (techically not an avalanche). This will likely be Everest deadliest year.

I remember climbing the Khumbu icefall early morning. I remember trying to walk silently as if not to wake something up from a dangerous sleep. I knew it was risky and beyond my control. When I was there I wasn’t even going to climb Everest – I was going for a ”training climb” on Lhotse (and got sick from infection instead). But after going through the icefall I decided I wouldn’t climb Everest from the south. It’s a scary place. Even for the fantastic Sherpas who risk their lives. Somehow I was even more sad to read that there was Sherpas who died. The Sherpas are amongst the most humble, respectful, strong and caring people I’ve ever met.

The Sherpas are doing an amazing job on Everest. That’s what it is – a job. The normal income/year in Nepal is 500$. A porter/guide can make $5000 from climbing Everest. That can help their family to survive well in one of the poorest countries in the world, put the children to school and education. As for the Sherpas who died, it’s a tradegy for their families. Most of the companies who hired the Sherpas will support their families. I found a recently started Sherpa support fund where you can donate a little help. I will.

I read the list of victims, of Sherpa’s names and don’t know yet if I knew anyone.

I tried to climb the icefall and Lhotse with Ang Jambu Sherpa. He was usually very relaxed, climbing in jeans and a baseball cap, but in the icefall he got tense and hurried, didn’t allow any time to rest through the obstacle course of ladders and towers of ice. Yes, it’s risky. Is it worth the risk? I don’t know. For me it was worth the risk of climbing the north side. I’d do it again.

As for now I’ve read that there will be no more climbing on Everest for a few days. It’s a time for reflection and mourning. Death is always present on Everest, and it needs to be remembered.

The best coverage from Everest is here, if you want to read more: http://www.alanarnette.com/blog/2014/04/17/everest-2014-avalanche-near-camp-1-sherpa-deaths/
A video of a avalanche on the lower part of the icefall from 2009:

lhotse144 lhotse155 kopia OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA tierra_3

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

It was one of the last dives in Dahab. I closed my eyes as I left the surface behind. Somehow it made the water more soft against my face. I heard all the sounds of the sea, as if closing my eyes made the other senses stronger. The sound of blue hole is special, unlike the sound of other places in the sea. I can hear some bubbles from faraway scubadivers. I hear sand moving over the rocks by the shift of the waves. I hear fish eating away at the coral reef.

Then the feeling in the body make all the sounds diminish. I feel safe, like I’m coming home. The pressure of the water is like getting a hug. The minutes spent freediving are somehow packed with experience. The experience is intense. Every freedive is a small adventure.

As I’m going through photos of the last trip I remember the feeling of freediving. I remember it with all my body, as if the memory is not in my brain, but in the marrow of my bones.

Thanks to Jin, Ben and Joe for modelling!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag är envis.
Det räcker inte.

Svar på hur djupt man kan fridyka med ett skadat knä: Till 60m. Flera gånger. Det är nämligen bra träning. Men det räcker inte på långa vägar. Efter de senaste gångerna gjorde det ont i knät. Jag som är så graciös i havet haltade upp på land som en skadeskjuten flodhäst. Kroppen kändes tung, benen svaga. En läkare sa till mig att man förlorar muskler så fort man är skadad. Jag försökte skaka loss den vetskapen ur huvudet. Försökte låta det rinna av, som vatten.

För att fridyka riktigt djupt måste alla omständigheter vara så bra som möjligt. Ett skadat knä är uppenbarligen inte så bra som möjligt. Kanske skulle jag fysiskt klara smärtan, men i fridykning är de mentala bitarna viktigare. Jag måste mentalt känna mig stark. Hel. Hur långt kan man lura/övertyga sig själv att allt är bra?

Efter ett dyk blev det extra tydligt. Känt kändes “löst”, som om hela underbenet inte var fastsatt ordentligt. Mjölksyran brände i benen. Jag antar att jag vetat det tidigare. Men där och då blev det svart på vitt. Jag kom ändå upp till ytan, andades och mumlade något om att jag var klar för dagen till min säkerhetsdykare. Att jag skulle kolla på fiskarna istället.

Jag blev arg på mig själv. Vad tänkte jag egentligen? Jag har ont av att gå – men jag trodde jag kunde fridyka djupare än någonsin? Jag simmade ilsket med det klickande knät till korallrevet. Där stannade jag till och allt blev suddigt. Korallerna och fiskarna förvandlades till färgglada fläckar av de salta tårarna i cyklopet. Ilskan förvandlades till insikt till ledsamhet.

Det är såklart jobbigt när en målsättning glider ur händerna. Jag känner såväl igen tomheten som uppenbarar sig framför mig. Hur allting för tillfället känns meningslöst.

Det är okej att vara ledsen.

Det är också bra att veta hur man slutar vara ledsen. Precis som allt man vill sluta med börjar ”slutandet” i medvetenhet. Jag är medveten om att jag är ledsen och varför. Jag tillåter mig vara det. Just för att det är okej. Det är okej att tröstäta en chokladkaka och kolla på en fånig film. Det är okej att berätta för någon hur det känns, för det kommer kännas bättre. Jag är medveten om att jag mår bättre med människor omkring mig efter chokladkakan.

Nästa dag zoomar jag ut från ledsamheten. Jag blir jag medveten om att jag är vid havet. Solen skiner. Det är varmt. Jag har goda vänner här. Jag är frisk och väldigt stark. Jag lever ett helt fantastiskt liv.
Sedan kommer de vänliga och inte alls dömande frågorna: Så vad handlar det om egentligen? Om att jag måste skjuta fram världsrekordförsöket 3 månader? Vad är det jag inte skulle gilla med de 3 månaderna? Några veckors rehabilitering? Sedan mer tid att träna? Mer tid i havet? Att jag kanske måste hoppa över ett berg? Att min planering störs? Hur illa är det egentligen? Det här är ju faktiskt positiva saker, och så har jag ingen anledning att vara ledsen längre. Snarare massa saker att se fram emot. Ett nytt kapitel, helt enkelt.

Om attityd, knäskada och andhållning
Bilder från Blue hole:

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

Egypten – att fridyka i ett land i kris

uw_3

Det ligger något hotfullt över flygplatsen. Kanske är det bara jag som inbillar mig, eller spökar mammas oro i telefonen för några dagar sedan. Eller är det fler poliser här? Är deras blickar oroliga? Jag går snabbt men försiktigt från flygplanet till ankomsthallen, som om flygplatsen skulle kunna explodera när som helst. Hjärtat slår hårt och de Italienska turisternas röster är gälla. Jag noterar att jag noterar allt som händer omkring mig. liksom skriver av mig alla tankar i huvudet.

Jag flyter fram och förbi turisterna som inte vet hur man får köpa sitt visum 5 dollar billigare. Jag är först i kön, får mitt baggage direkt och mindre än 5 minuter senare sitter jag i en taxi på väg till Dahab. Jag andas ut.

Andas in lukten av torr öken. Noterar roat den obligatoriska frånvaron av säkerhetsbälte i bilen. Arabisk musik på radion. Arabiskan som jag förgäves försökte lära mig och nu dammar av i samtal med chauffören. Det hinner bli mörkt och stjärnklart. Efter några kilometer upphör vägljusen och vi åker i mjukt mörker genom den varma öknen.

Jag fylls av ömhet och respekt för folket som lever sig igenom den här krisen. Det självklara sättet som taxichauffören kallar mig “habibi” och hur han ler och hoppfullt säger att det blir nog ordning på Egypten “in’shallah”. Hans tacksamhet över att jag är där. Att jag vågade mig dit som turist trots att svenska ambassaden avråder det.

En timme senare känner jag igen polismannen vid checkpointen in till Dahab. Maskingeväret några meter bort står obemannat.

Vaknar upp i en stad jag känner. Den konstanta närvaron av havet. På gatan känner jag av det. Det som fick mig att stanna här i nästan 3 år. Det som skulle kunna få mig att stanna igen. Några känner igen mig och vi ler igenkännande mot varandra. Det är svårt att förklara Dahab, det är inte som övriga Egypten. Men tänk dig känslan av en fristad. Ett ställe som så många kommer till på semester, men av någon anledning bestämmer sig för att stanna. Dahab är som ett uppehåll, som en egen värld, med egen tid och få regler. Här finns rum att andas. Leva utan måsten.

Men det är inte många turister här. Är det någon som ska genomföra terrordåd mot turister i Egypten tror jag inte det blir i Dahab.

Stämningen är oändligt avslappnad. Luggslitna kameler travar längs de små kvarteren bakom strandpromenaden. De samsas med getter som trängs runt soptunnorna. Gatorna är ojämna och husväggarna är sneda. Hängmattor svajar ikapp med palmer i den hårda vinden. Allt är slitet och ojämnt. Det ligger en tunn yta av sand eller damm på alla ytor. Och det är okej. För det är Dahab.

Ett stenkast bort ligger röda havet. Fullt av färg och liv. Så annorlunda mot det karga landet och bergen bortom. Kanske är det kontrasterna som gör att jag gillar Dahab så mycket.

Kanske för att den här filmen fångar det så bra:

 

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tänk dig livet som en tjock bok. Den är indelad i en massa kapitel med olika titlar. Efter varje avslutat kapitel finns oskrivna sidor. Jag träffade genom ett sammanträffande den svenska författaren Per Hagman på Lampedusa som gav mig en av sina böcker. Tidigt i boken introducerades ett koncept om livet som kapitel. Jag sträckläste boken mellan träningspassen på bara några dagar.

Just nu sitter jag på en flygplats mellan två kapitel. Resenärer omkring mig mellanlandar, på väg mot något nytt. Det är som att lägga ett bokmärke efter ett kapitel, titta upp från boken och fundera över som vad som hänt. Jag gillar flygplatser. Jag gillar att lägga märke till att gamla kapitel avslutas, och nya påbörjas.

Med en tår i ögat avslutade jag nyss kapitlet om Lampedusa, min älskade nya favorit-ö.

Kapitlet från Lampedusa var viktigt. Det var lärorikt på ett sätt som inte går att läsa om i böcker eller se på youtube. Det är den bästa av lärdomar; den man måste uppleva för att förstå. Jag hittade en del av mig som är den rustika romantikern; som gillar den vilda naturen, de nedgångna husen, de väderbitna människorna, tiden, maten.
Det var mötet med en helt ny kultur. En kultur där man tar det lugnt, går långsammare, gör mindre och pratar mer. En kultur där man njuter av allt som är gott och uppskattar allt som är vackert, både högljutt och ofta. Det är en kultur där man har lätt för att ett le och nicka, släppa in någon i en gemenskap eller sträcka ut en hjälpande hand. Jag fick lov att vara anynom, accepterad trots att jag stod ut med både knallrött och sedan blont hår.

Kanske beror det på det karga landskapet. Kanske har närheten till naturen lärt människorna om ödmjukhet, humor, acceptans och att man mår bättre av att hjälpa varandra.

Tidigare har jag tyckt att den Italienska livsstilen verkade onyttig och slö. Men nu har jag själv fallit för det Italienska. Jag har ätit mer pizza, pasta, oliver och vitt bröd de senaste två månaderna än i hela mitt liv. Jag har gjort mindre men fått mer gjort. Jag har älskat att när man ber om en kaffe får en espresso. Och det Italienska språket. Jag kunde sitta och bara lyssna och njuta, snegla på det vidlyftiga kroppsspråket och längta efter att uttala orden själv. Jag hittade en lågstadielärare som hade privatlektioner med mig.

Så hände det i slutet av vistelsen; jag hade små konversationer på italienska och viftade med händerna när jag pratade.

Jag ser tillbaka på Lampedusa som läkande. Naturen, människorna och träningen hjälpte till att långsamt hela såren efter ett ändå fint avslutat förhållande. Lampedusa gav mig annorlunda tid. Samtidigt fick jag isoleringen och möjligheten att fokusera 100% på träningen för att snabbt komma i ruskigt bra form (minus ett skadat knä).

Nästa kapitel utspelar sig i mitt gamla hem Dahab vid röda havet där jag ska möta djupet igen, och se hur djupt jag kan dyka med knät.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Mer jag skrivit om Lampedusa:
- Det var inte alltid bra väder
 – men huden är ju vattentät
- Det finns ett annat sätt att leva – inte lättare, men enklare
- Första intrycket
 – en ö av hopp
- Om att fridyka på natten och hålla andan 80 minuter varje dag

Kan för övrigt rekommendera musik av Ludvico Einaudi som soundtrack till Lampedusa.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag tror att det är bra att lyssna på sina tankar. En stor del av det som är “du” är ju dina tankar. Det är där det börjar. Ibland dyker helt nya tankar upp och de kan vara värdefulla lärare. En helt vanlig morgon hörde jag plötsligt, liksom i förbifarten en tanke som fick mig att tvärt stanna upp, mitt i landsvägen på Lampedusa.

Tanken var trevande, lite blyg och tystlåten, men lycklig, som om den var nykär.
- “Så här skulle jag vilja leva”
Jag stannade upp. Tittade rakt fram.
- “Vad i helvete??”, var nästa tanke.
Det var en stark reaktion på den första tanken. För att markera hur viktig den är.

I övrigt var det bara en fin och tyst försommarmorgon. Solen värmde ansiktet och det luktade varma barrträd blandat med salt hav. Vid sidan av vägen stannade några getter upp samtidigt som mig. Så här lever jag nu. Som jag vill. I några dagar till. Innan Dahab. Innan svenska sommaren. Sen kanske tillbaks till Lampedusa.

Lugnet. Tystnaden. Enkelheten. Passionen för havet. Isoleringen från omvärlden, avsaknaden av stabilt internet. Lampedusa har smittat av sig på mig. Hur många andra ställen stannar polisen för att ge dig en high-five när du är ute och springer? Hur ofta besvarar folk naturligt ett leende? Vart prutar man ner priserna till din fördel? Var annars säger männen varje dag att du är vacker? Var annars står man och ser ut över havet varje dag? Lampedusa; den vilda naturen, de vänliga människorna och det vackra språket.

Har du någonsin hört tanken “så här skulle jag vilja leva” så måste du lyssna på den. Du har egentligen inget annat val än att stanna upp. Samma sak med tanken “så här är jag lycklig” eller “jag vill inte leva på det här sättet längre”. Det är första steget.

Det kommer kräva mod.
Det kommer bli ett äventyr.
Du kommer hitta på undanflykter.
Jag tror det kommer vara värt varenda uppoffring.

Ps. Det finns såklart mer än ETT sätt att leva på. Och det kan innefatta många olika delar….

OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag undrar hur mycket vi vet om hur vi egentligen påverkas av vår omgivning? Vad händer med människan när hon lever mellan 4 väggar? Vad händer när man bor i fyrkantiga boxar, åker till det fyrkantiga jobbet/skolan i fyrkantiga boxar, tittar in i en fyrkantig box halva dagen, äter mat värmd i en annan fyrkantig box, dricker syntetisk dryck och lyssnar på elektronisk musik.

Vad händer när blicken alltid fastnar på någonting i närheten och inte får sträcka ut sitt synfält? Vad händer med oss när tankarna studsar mellan tillverkad asfalt, datorskärmar, byggnader och bilar. Hur mycket påverkar omgivningen ditt sätt att tänka?

Mina tankar förändras med omgivningen. Ibland känner jag klaustrofobi när jag är inomhus. En slags abstinens som utvecklas till nästan-panik. Jag slänger upp dörren. Tar tag i cykeln jag hyrt på Lampedusa, trampar bort från de små husen. Hundra meter, upp över kullen ligger havet.
En lättnad infinner sig i kroppen. 
Det är som om världen öppnar sig. Ögonen fylls av lugn. Andetagen saktar ner. Jag hör fåglar kvittra ikapp med fiskmåsarnas rop. Solen värmer. Det doftar varma barrträd och färsk jord. Vinden tar tag i håret och smeker kinderna. Jag släpper bromsarna på cykeln. Naturen är stor och vidderna ger plats för en annan slags tänkande. Tankarna blir långa och obrutna, sträcker sig längs kusten och tar fart ut över havet.

Jag tror att vi behöver naturen. Jag tror att vi behöver den lika mycket som vi behöver mat och pengar för att överleva. Vi behöver naturen för det som kan kallas för själen. För den delen av oss som minns när vi var en del av naturen, som minns hur vi levde nära det levande.

Lampedusa är levande. Det är vilt och vackert. Jag stannar till här och där. Lämnar cykeln vid vägen och vandrar ut över klipporna. Vid ett tillfälle får jag tårar i ögonen för det är så vackert. Men jag känner också en sorgsenhet. Jag är där ensam. Det är så få som verkar uppleva och älska naturen idag, även om Lampedusianer är ett undantag. Här tar man ledigt från jobbet när det är bra väder. Några hundra meter bort sitter en fiskare och metar.

Men det stör mig att de finns de som tror att naturen är farlig och ond, att man måste ha ett certifikat för att vistas i naturen, eller att man måste ha speciell utrustning, utbildning eller erfarenhet. Det gör mig oändligt ledsen när någon tror att naturen är för de rika. Det gör mig ännu mer ledsen när människan ser på naturen och havet som något som finns där för oss att skörda, som om det vore död materia. Kanske beror det på att vi lever längre från naturen idag än förr.

Thousands of tired, nerve-shaken, over-civilized people are beginning to find out that going to the mountains is going home; that wildness is a necessity; and that mountain parks and reservations are useful not only as fountains of timber and irrigating rivers, but as fountains of life.
John Muir- Our National Parks, (1901)

Kanske är det där man måste börja rädda naturen. Hjälpa fler att trivas i naturen för att i sin tur vilja hjälpa den.
Mer om det senare…

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA   OLYMPUS DIGITAL CAMERAbloggbild OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

No experience like this can be explained as it deserves. Being there with the camera in my hand I tried to be aware of all that was going on without the stress of documenting everything. Even so, in some moments, I wondered if I should take pictures or video? Photo or video mode? Since I’m mainly a photographer I took mostly photos (1642 in total). But my finger couldn’t help it – I recorded a few video-clips here and there:

(My best experiences was probably when I didn’t have the camera) :-)

All shots taken with Olympos OM-D in underwater housing with 8mm lens

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

I suddenly did things I’ve never done before. Things that frightened me. I know some of my fears might seem insignificant in comparison to what they did, but I’ve had my fears for a long time…  I have a fear of big waves, a fear of getting water in my eyes and nose, and another fear of injuring my knee even more. And then suddenly the fears diminished and went away. Suddenly I had small children climbing like koalas over me, in high waves, putting their trust and lives in my hands. I got salty water in my eyes and nose and got pulled and tumbled by the big waves, without really noticing.

I am water, the foundation for ocean coservation was nominated for a #RAK ”random act of kindness”. The founder and one of my best friends, Hanli Prinsloo got the idea to take the kids at the orphanage in Punto do Ouro in Mozambique snorkelling in the sea. They live some 100 meters from the beautiful sea, but many of them cannot swim and some believe that the ”sea belongs to the rich white people”. Could it be more wrong than that? The I am Water trust believes in conservation through human experience. If you love the sea as much as we do, you will hopefully make an effort to help.

The kids were very afraid at first, their small hands hanging on to us for all their worth. But after some time they started to relax and laugh. As we were finishing up they all threw themselves fearlessly into the shallows. When we walked up the sand dunes back to the orphanage I was talking to Hanli as a small black hand suddenly appeared in mine and squeezed it. It was the smallest girl with the biggest eyes, and a beautiful smile.

Helping others will make you stronger and better than you really are. The ones you are helping will be stronger and better just because you are there. It is an amazing exchange.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

…I wish you would freedive with me and experience this.

akimshark  OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Photographer: Akim Adhari
OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA  OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Photograper of pic above: Emil Sergel

All photos are taken with an Olympus OM-D and housing.

1

…That’s how she put it, my friend and fellow ocean lover, Hanli Prinsloo. I couldn’t wait to share the kitchen of the sharks together with some of my best friends. That’s exactly how I think about it – I will be a guest in their home. I’ve been wanting to freedive with sharks for a long time. Whenever I’ve tried to dive with sharks they get shy and swim away. But the bus-driver at the airport insured us that here “you don’t have to run to the sharks, they will come to you”.

They did come to me. They loved me, or more specifically – my fins. After a bumpy boat ride over a wavy sea we arrived at the spot where sharks follow the currents along the coast. Hopefully we would see Tigersharks, one of the most beautifully striped creatures of the sea. We were guaranteed to see blacktip sharks, who I’ve met before in other seas. But I’ve never met them like this. The first one came right at me, as if in a chicken race. I didn’t feel afraid because her movements were slow and curious. Her movements were beautiful and I was mesmerised, almost in a hypnosis as I heard a voice in the back of my head wondering “when is she going to turn?” 
We were face to face for what felt like a long time before she made a slight shift of the fin and slid away next to me, eyeing the full, but short, length of my body. She was so close I could have touched her. But we don’t touch the sharks. We don’t hang on to their fins and ride them like dolphins. Because they have personal space, just like us. And maybe one day, one of them didn’t feel like being touched. We need to respect the animals.

All the time we were keeping an eye out for something bigger, something striped like a tiger. But no tigershark that day. Not that the blacktips wasn’t enough. At most there were more than 15 blacktip sharks around us in the water. I lost the track of time and space. The experience was too big. As if in a dance they swirled around us and the fish, every now and then showing of some of their freediving skills. I was watching their technique and power in awe, thinking I’d like to swim like one of them during my world record attempt in freediving.

After a few minutes, Jessica, the expert at Blue wilderness came up to me and told me that the sharks seemed very interested in my fins. The fins have coloured yellow patches that shine like fish when I swim. She just wanted me to be aware, and reminded me to keep my hands tucked away. Not because sharks like to eat human hands, but because out white fingers shine like sardines in the water. And I don’t tuck my hands away for my own sake. I tuck it away for the sharks sake. If I got bitten no one would blame me, they would blame the sharks, and probably worsen their already bad rumour.

I love sharks. I was not in the water with a bloodthirsty beast, I was in the water with respect, beauty and curiosity.

1 OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vilken kväll som helst väljer jag ett nattfridyk hellre än en romantisk middag med stearinljus. Sent på alla hjärtans dag blev det äntligen bra väder (ingen vind). Simning och fridykning är de få saker som jag kan göra med min lilla knäskada och ingen av oss tvekade. Vi gled uppspelta i våtdräkterna och tassade iväg till bryggan under tystnad. Det är inte riktigt lagligt att åka ut på havet utan lanternor på båten. Vågorna rullade in med mjuka dyningar och fullmånen lyste upp de branta sidorna av ön med ett kallt sken. Akims lilla gummibåt guppade ut på det svarta havet. Vi var väldigt små människor i den stora naturen.

Vi åkte runt halva ön för att nå nordsidan där de mäktigaste klipporna tornade upp sig mot himlen. Ljudet av vågorna mot klipporna skapade ett bakgrundsbrus utöver vår tystnad. En efter en gled vi ner i havet och omslöts genast av mörker. Vi satte på våra ficklampor och ljuset skar genom vattnet likt blå lasersvärd. Då och då nådde det runda ljuskäglan klippformationer på havsbotten. Vi turades om att dyka ner och sväva ovanför botten, lät ficklampan spela över ålgräs, stenar och småfisk. Killarna letade hummer. Jag letade efter en känsla och hittade den. Känslan av att  sväva i rymden med en ny planet under mig. Omkring mig i mörkret glittrade marelden som små stjärnor. Jag var i himlen. Hjärtat slog långsammare i bröstet och för några sekunder önskade jag att jag kunde stanna längre.

Viljan att stanna längre och dyka djupare ger mig en anledning att vilja hålla andan längre. Det är en viktig motivation, för andhållningsträningen är hemsk. Detta är vad jag gjort sedan jag skadade knät: Cyklat. Och hållt andan.

Det luriga är att allt annat pågår som om inget ovanligt håller på att hända i gymmet. Folk pratar, lyfter vikter, drar i vikter och andas som vanligt. Samtidigt gör jag allt jag kan för att inte andas där jag sitter på spinningcykeln. Det är ovanligt att inte andas när man tränar. Men jag håller andan och cyklar i samma tempo som jag simmar när jag fridyker. Jag halvblundar och ser framför mig hur jag är på väg upp från ett djupt dyk och försöker slappna av i så många muskler som möjligt. Verkligheten tränger sig in då och då i mitt låtsasdyk. En bra låt på gymmets TV/radio hjälper mig simma uppåt, en röst som sjunger med på Italienska bakom mig får mig att le och nästan släppa ut luften av skratt.

Andningsreflexerna får det att rycka i överkroppen, mjölksyran sipprar ut i benen och jag får svårt att hålla luften inne. Många tror att det är syrebrist som gör att vi vill andas, men det är faktist överskottet på koldioxid som gör att vi vill andas ut. 

Det är då kampen i huvudet börjar. Den inre konversationen börjar oftast med de dåliga tankarna. “Det här är hemskt”, “nu klarar jag inte längre”, “helvete”. Som genast följs av “kom igen, lite till”, “titta inte på klockan”, “slappna av”, “fokusera på något annat”.

Oftast klarar jag 1 minut utan inre konversation och utan andningsreflexer, sedan kämpar jag i 1 till 1 1/2 minut till. Mitt mål är att klara 3 minuter och hittills har jag klarat 2.38. Jag får bara andas 1 minut mellan varje försök, vilket känns som på tok för lite. Men det är bra träning. Den här träningen har fortgått sedan jag skadade knät, 2 gånger om dagen, 1 timme i taget. Utöver det tränar jag styrketräning och stretchar musklerna kring lungorna för att kunna ta större andetag.
Ytterligare en dag med bra väder följer och det är nu jag får betalt för timmarna på cykeln.

night
Screenshot 2014-02-16 10.56.00OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA  OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA   OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 702 andra följare