Jag fastnar direkt. Min idé är att skriva ner de insikter och kunskaper jag samlar på mig under kursens gång. Tänker att det tar väl någon bok eller DVD eller så. Men så fastnar jag redan på andra sidan i introduktionen, och det här måste jag skriva ner. Presentationen börjar med det faktum att det är ett mycket litet samband mellan framgång på högskolan/universitetet och framgång i livet.
Det framgår snart att orsaken till detta är att framgång på högskolan mäts i kunskap, medans framgång i livet mäts i kompetens. Kompetens och kunskap är två olika saker. Enligt SLH är kompetens hur man hanterar en livssituation, och där kommer man inte långt med bara kunskap. Genom tillämpningsövningar och mental träning i utbildningen kan man gå från information till kompetens utan att stanna i kunskapsträsket. Helt i mina banor – jag tror på att uppleva snarare än att betrakta!
PUMT-blogg #2 Kompetens vs kunskap 2 comments
PUMT-blogg #1 – Personlig kompetensutveckling genom mental träning 1 comment
…eller PUMT som det heter förkortat, är en kurs jag började gå för ganska exakt ett år sedan. Förutom det faktum att jag aldrig kom igång. Först var det träning inför Everest, sen var jag bortrest mer än vad jag var hemma och studerade resten av året. Men nu är det dags!
Jag var fjorton år när jag första gången kom i kontakt med mental träning. Jag klättrade och tränade som en galning och låg uppe i 35 timmar träning i veckan. När jag inte tränade (eller gick i skolan) så läste jag allt jag hittade om träning och klättring. Så en vacker dag på Göteborgs stadsbibliotek, hade jag en aha-upplevelse och Lars-Eric Unesthåls böcker om mental träning i mina händer. Det var så intressant och så självklart! Med mina tidiga intressen i österländsk filosofi och psykologi landade jag mjukt i böckerna och den mentala träningens värld. Jag läste ännu mer av allt jag kunde komma över i ämnet och tillägnade en växande del av träningstimmarna med att lyssna på kassettbanden om mental träning i min freestyle walkman. Resultaten lät inte vänta på sig. Såklart påverkas kroppen av allt man tänker! För att inte tala om inställningen. Och det bästa är att den mentala träningen har varit min följeslagare under resten av livet. Lars-Eric Uneståhls röst på kassettbanden byttes ut mot hans röst i verkligheten på en coaching-kurs, och numera på DVD’er i PUMT-kursen.
Kursen går kort ut på att ”att lära kursdeltagaren att praktiskt använda och tillämpa den mentala träningen för ett bättre liv definierat utifrån funktion och hälsa”. Direkt taget ur kursbeskrivningen på www.slh.se Och jag vill gå den som första steget till att bli mental tränare och bättre kunna guida och lära andra hur man bäst använder mental träning.
Men PUMT är inte bara en kurs, det är en resa. Och jag gillar att resa tillsammans med andra, så jag tänker dela med mig av sådant jag upptäcker under kursen här. Från och med idag!
Kursen finns som ”web-PUMT” också, där man får en personlig coach som en del av kursen. Kolla här och häng på: http://www.webpumt.se/
Fridykningsfilm! 2 comments
Fridykaren Guillaume Nery har gjort det igen – en jättefin och bildligt vacker berättelse om fridykning:
Farväl Kapstaden! Leave a comment
Sista morgonen på sista dagen började med några skutt. Underbara vännen Hanli Prinsloo väckte oss genom att hoppa in i rummet och uppspelt högljutt viska ”godmorgon” och ”surf”. Ännu en dag med perfekta vågor. Jo, vi måste hinna med lite surfing innan vi klättrar innan vi flyger hem. En dag med mindre än tre olika aktiviteter kallar vi vilodag. Och sista dagen ska maxas!
Surf
Min tredje dag på en surfingbräda gjorde bara att jag ville ha mer. Mer vågor, mer tid i havet. Mindre lust att åka hem. Dagen innan hade jag mest blivit ned-och sönderslagen av något större vågor, men nu stod jag upp på brädan flera gånger och fånlog av lycka. Surfing är fantastiskt! Ett leende räcker långt, och alla ler. Det är en härlig stämning mellan alla oss som ligger, sitter, står och ramlar på surfbrädorna. Och så underbart med en sport där man inte räknar reslutat i längd, djup eller höjd. Det enda som räknas är att ha kul och leka i vågorna med brädan!
Surfing är också grymt bra träning. Så bra att man faktiskt blir trött efter ett par timmar! En frukost på stranden senare var vi redo för lite klättring innan hemresan. Klättraren och multisportaren Jeff Ayliffe passade också på att surfa innan han guidade oss ut till ”Silvermines” klätterområde i Table mountains nationalpark. Häftigt annorlunda klippor reser sig rakt upp bara några kilometer från surfers corner i Muizenberg. Vi vandrar uppåt och scramblar oss fram till några lättare men fina leder.
Jag leder upp på solvarm klippa och landar i tystnaden som kommer med koncentration, och känslan av att vara riktigt levande. För det är det som det handlar om. Inte bara att leva livet som man vill, utan att vara levande i det man gör.
Resdagen blev ett underbart farväl av en underbar stad. Hanli Prinsloo är en av mina bästa vänner och har bott där i flera år. Jag antar att det tagit så lång tid att hälsa på eftersom jag anade att jag skulle fastna. För det var svårt att ta farväl.
Under veckan hann vi såklart också med mountainbikecykling, vandring och fridykning. Mountainbikecyklingen gjorde vi tillsammans med en av Kapstadens starkaste bergs-cyklister, Gavin Wood. Han och några vänner cyklar över 800 höjdmeter uppåt (och neråt) ett berg varje onsdags-kväll och det lät som en lagom utflykt för en ringrostig mountainbikecyklist. Mycket brant, brant uppåt blev vi ganska snart omcyklade och förbicyklade av alla och utflykten blev till ett tre-timmars cykeläventyr som slutade i en downhillcykling nerför i dunkel och mörker, ont i rumpan, lätt apati och en mycket god natts sömn.
Vandringen uppför Table mountain sägs vara en turistfälla. Men det är en fälla värd att gå in i. Särskilt klockan två på dagen när det är 35 grader. Då är inte många andra turister på berget, och den hyfsat lätta vandringen blev till en värdig utmaning på tema ”uppför”. Det är så mycket mer ansträngande att gå uppför i riktig hetta. Men desto mer belöning var det att nå toppen. Table mountain har fått sitt namn eftersom toppen är platt som ett bord, men utsikten är likaväl fantastisk.
Film från Kilimanjaroexpeditionen 4 comments
Filmat av Sara Rönnberg (med Gopro) och Annelie (med Olympus PEN mini EPL-3). Redigerat med bästa vilja och en del hjälp :-)
Hajar i skogen under ytan! Leave a comment
Havet i bukten ”false bay” är världens hajtätaste bukt. Vithaj siktades dagen innan, bara hundra meter från vår dykplats.
Nej, jag är inte rädd. Rädsla förstoras ofta när man inte vet så mycket om det man är rädd för. Och vi vet en del om vithajar. Till exempel att de ogillar grunda vatten eftersom de inte kan överraska sina byten. De ogillar också kelpskogar eftersom den långa tångskogen gör det svårare att läsa av omgivningen. Vi befinner oss på hyfsat grunt vatten i en kelpskog.
Jag gillar kelpskog. Inte bara som vithajs-skydd, men för att det är så otroligt vackert. Långa tjocka guldfärgade stjälkar som leder ner från ytan till havsbotten, åtta meter ner. Meterlånga smäckra blad sträcker sig ut från stjälkens topp, och leker fram och tillbaka i vattnet med vågorna. Vattnet är grumligt från en veckas blåst och höga vågor. Vi ligger och guppar på ytan, försöker se skuggan av sevengill-sharks nere på botten. Jag och Hanli bestämmer oss för att göra ett gemensamt dyk. Ett stort andetag, ner ynder ytan, bort från vågor och stoj, är det tyst och lite dunkelt, nästan mystiskt. Jag letar mig ner mellan kelp-stjälkarna, drar mig neråt längs rötterna och stannar någon meter från botten, sneglar mot Hanli och mellan stjälkarna. Några sekunder senare kommer en mörk gestalt glidande förbi oss. Och så en till alldeles bakom mig, och en till bortom Hanli. Vi tittar snabbt på varandra med stora ögon, med leenden som gör att vatten sipprar in i cyklopet. Stannar så länge vi orkar och simmar sedan snabbt upp för att andas. Men istället skriker vi rätt ut och tjoar och kramar om varandra! Så glad man kan bli av att fridyka med hajar!
Jag får några fantastiska möten med de vackra djuren. Jag dyker ner själv en gång för att fånga en närbild, och får syn på ett av de största djuren, säkert 3-4 meter lång. Jag är upptagen med att fotografera när jag känner en närvaro vid min högra kind, tittar upp från sökaren i kameran och ser in i ett mörkt öga och något som ser ut som ett leende ansikte, alldeles nära mitt. Jag blir varm i hela kroppen av kärlek till det vackra djuret, som låter mig komma så nära, och att för några minuter dela deras värld – i skogen under ytan.
sälar, surfing och skratt Leave a comment
Så är ännu en dröm uppfylld. Mörkblå ögon som nyfiket tittade in i mina. Men bara för en sekund eller två, sen for de blygt iväg med några fentag. Vände efter några meter och tittade tillbaks igen på den nya fridykaren i vattnet. Så kommer en till, och ytterligare några, och sen är hela vattnet fullt av nyfikna sälar. De rullar runt, leker fram och tillbaka mellan de långa kelp-algerna, släpper ut luftbubblor och går upp och andas mycket mer sällan än vad jag behöver. Jag andas inte när jag kommer upp – jag skriker av skratt och lycka! Och det gör min vän Hanli också, trots att hon lekt med sälarna massor av gånger förut!
Det gjorde inget att vågorna gick stora och vattnet bara var tiogradigt. Läpparna domnade bort runt snorkeln och mina frostskadade fingrar försvann i neoprenhandskarna, men så länge sälarna ville leka kunde jag inte lämna lekplatsen. Jag började röra mig som dem. Snurrade runt i vattnet, simmade hit och dit, tittade på dem och simmade bort lite. Dök upp för ett andetag och så ner igen. Sälarna blev som galna och for runt mig ännu snabbare. Men så avstannade leken och alla väntade på gummibåten, varav någon var grön i ansiktet av sjösjuka. En dröm är uppfylld.
Men fler drömmar väntar i Sydafrika och kapstaden. Att fridyka med hajar. Eller, antagligen har hajar fridykt med mig utan att jag vetat om det, men jag vill gärna se dem också. Seven-gill-sharks väntar längre fram i veckan. Jag hade en vag förhoppning om tigerhajar, men de är för långt bort, chansen att se dem är liten och vi har bara en vecka (denna gången). Ingen kan antagligen tänka på att dyka i sydafrika utan att tänka på vithajar. Jo, False bay, utanför Hanli’s lägenhet är världens mest vithajs-täta vatten, och de är extremt känsliga för alla slags rörelser som sker i vattner, så på ett sätt har vi redan dykt med dem.
Och imorse – ännu en dröm. En dröm som väntat tålmodigt och skjutits upp gång på gång. För jag visste. Att jag kommer älska surfing! Och oftast när jag älskar något, så släpper jag allt annat. Så jag ska sluta fridyka, sluta bestiga berg, sälja det nyköpta baslägret, sluta alla mina jobb och flytta till någonstans man kan surfa dygnet runt. Det är iallfall vad jag skulle gjort för fem år sedan. Jag har skjutit upp surfing gång på gång för att jag är äldre och visare, och vet att jag har det mesta jafg gillar som jobb, så nu kommer surfing bli en underbar hobby (till en början iallafall). Men jag kan ändå inte undgå att vilja bli bäst på surfing!
