Det var trädet jag påmindes om, där framför godishyllan. Hela boken var väldigt intressant, men i slutet beskrevs ett träd som fastnade i mitt huvud. Det var inte vilket träd som helst, det var så Toyota såg sitt företag för 70 år sedan – som ett nyplanterat litet träd. De medgav att de inte visste så mycket om hur man skulle sköta träd och började med frågan ”vad är ett vackert träd för oss”? Svaren blev värderingar för företaget. Vilken grej!
Sedan kom min favorit-del. När trädet/företaget växte försökte Toyota sköta det genom att leva efter sina värderingar. För att fortsätta med det ställde de varje dag frågor som ”vad har vi fattat för beslut idag som gjort trädet vackrare”? Det var här jag fastnade. På ett bra sätt. För frågan dök upp då och då i mitt vardagsliv. Som t ex när jag (inte helt ovanligt) blev sugen på choklad. Jag var i förberedelserna och träningen inför världsrekordet i fridykning och jag minns att jag stod framför godishyllan i matbutiken, sträckte mig efter en chokladkaka och hörde frågan i huvudet ”kommer den göra ditt träd vackrare?”. Svaret var direkt. ”Nej” och jag skakade leende på huvudet åt godishyllan. Rätt fråga kan göra att man tar rätt beslut. Sedan är det bara att fortsätta fråga framåt och bakåt. Utvärdera dagens beslut och hur de påverkade trädet, och vad du kan göra imorgon för att trädet ska bli vackrare. Så kan man bli ”bättre” varje dag. Så kan man fridyka djupare varje dag.
Jag har tidigare skrivit om frågan varför man gör saker man inte mår bra av, och kanske kan det här vara en början – att ställa sig frågan hur ditt träd kommer må av det du har framför dig. Vad är dina värderingar? Vad kan du göra för att trädet ska bli vackrare imorgon?
Jag blev såklart mer nyfiken på Toyota och hittade mer här. Fastnar igen för några av mina egna värdeord: Respekt. Tacksamhet.
Boken jag berättar om heter ”det här är Lean”. Jag hade lyckan att få den av en av bokens författare, Niklas Modig, som dessutom är en fantastiskt inspirerande människa och en av mina idoler. Det är en otroligt bra bok (visas på Bokus topplista över ledarskap och ekonomi sedan länge), och den funkar för så mycket mer än organisationer och företag. Niklas har genomfört ett projekt där elever fick tillämpa Lean på sina liv. Här kan man läsa mer om det. Det handlar om att se saker som de är, och inse hur vanor och rutiner påverkar livet.
Men Lean funkar i fridykning och elitdidrott också. Så även mitt i träningen inför världsrekordförsöket (om en knapp vecka nu!). Jag ifrågasätter många av dagens aktiviteter. Ökar de mina chanser att ta ett världsrekord eller inte? Jag försöker vara närvarande i varje process. I det här är det ibland väldigt bra att ha en coach som kan se utifrån vad som är rätt. Idag blev ytterligare en vilodag, till exempel. Jag behöver en coach som håller mig tillbaks. Men imorgon ska jag fridyka djupt igen. Jag längtar.
Känslan i kroppen är helt olik alla andra känslor. Varje andetag är plötsligt så uppenbart. Så närvarande. Jag tittar fascinerat på magen som rör sig upp och ner med varje utandning. Känslan i bröstet. Jag ligger på rygg och vilar efter ett väldigt djupt fridyk. Jag kan nästan känna hur blodet forsar runt i kroppen. Det kittlar lite i fingertopparna. Återhämtning.
Det händer något där nere på djupet. Något magiskt. Något som förändrar mig och upplevelsen av att vara levande. Det är som om jag känner hela kroppen på ett annat sätt. Som om upplevelsen av djupdyket gjort mig och kroppen mer sammansvetsade. Inte för att vi var skilda åt innan. Men nu är vi enade. Vi har pressats ihop av 12 atmosfärers vattentryck. Det är kanske tack vare havet. Havet som kramade om mig, och släppte långsamt taget igen. Mjukt.
Känslan sitter kvar.
The feeling in the body is quite unlike any other emotions. Every breath is suddenly so obvious. So present. With fascination I watch the stomach moving up and down with every breath. I know the feeling in the chest. I lie on my back resting after a very deep freedive. I can almost feel how the blood rushes through the veins. It tickles a bit in the fingertips. Recovery.
Something happens at depth. Something magical. Something that changes me and the experience of being alive. It’s as if I feel the whole body in a different way. As if the experience of deep dive made me and the body more welded together. Not that we were separated before. But now we are united. We have been pushed toghether by 12 atmospheres of water pressure. It is perhaps thanks to the sea. The sea that embraced me, and slowly let me go again, back to the surface. Softly.
I just wrote the title of the blog when I realised that any sea where you can freedive can be ”home” for a freediver. There will always be the feeling of weightlessness, freedom and peacefulness under the surface. A safe haven. A feeling of being home. I just got a e-mail from my very inspirational father, who is also freediving. He was out the other day freediving in Sweden. Maybe at the same time as I’m freediving in the red sea. There’s all the difference, but still the same. Here’s 26 degrees, there’s 10 degrees. But just as beautiful!
Vi människor har en tendens att tyda verkligheten som vi själva vill. Vi ser allting genom ett filter av erfarenheter, rädslor, trosatser och förhoppningar. Jag vet att det var därför som jag tyckte att havet glittrade så inbjudande, som att det verkligen låg och bara väntade på mig.
Att glida ner under ytan var som att komma hem. Allting så välbekant. Eller nej, där var någonting annorlunda. Någonting stort, svartvitt och oändligt graciöst – en Mantarocka! Hjärtat hoppade till och jag ropade i snorkeln. Jag tror att min träningskomis Akim hörde mig för sekunden efter var han också där, träningspasset bortglömt. Jag dök ner mot det fantastiska djuret. Han var helt oberörd. Ett vingslag med fenorna och han hade simmat förbi några magiska ögonblick.
Första träningspasset. Jag observerar att min hjärta observerar sig själv. Några tankar snurrar runt i huvudet. Undrar om det kommer vara som vanligt? Vad är vanligt? Hur långa dyk kommer jag göra? Vad har träningen gjort med mina ben egentligen? Hur djupt ska jag dyka? Vad är djupt?
En stor del av träningen handlar om att ta bort gränser och begränsande övertygelser. De flesta är nämligen påhittade. Inte av vem som helst, utan av dig själv.
Att få glida ner i havet igen är som att komma hem. Fridykningen har helt tagit över min kropp och mitt sinne. Jag fridyker på dagarna och drömmer om fridykning på nätterna. När jag vilar efter träningspass så gungar allt omkring mig, som om jag fortfarande är i havet. Allt jag gör under dagen; äter, vilar, jobbar, håller andan, andas, stretchar och övar – allt bara för att fridyka djupare. För att få stanna längre. När jag lämnat vattenytan följer saltvattnet med mig upp på land. Det finns i mitt blod.
Det här är frenetiskt. Det här är uppslukande. Allt annat är långt borta, avlägset. Jag älskar den här känslan.
Så uppslukande att jag knappt tagit mig tid att fota. Men det blev några bilder i svartvitt.
En dags träning till, sen åker jag hem för att återhämta mig från Egypten och fortsätta träna. I maj gäller det igen. Världsrekordförsök.
Idag hade jag så mycket mjölksyra i benen att jag nästan inte orkade simma upp. Det var inte mer än 10 meter kvar till ytan, men jag hörde mig själv tänka ”nu orkar jag snart inte simma mer”. Såklart orkade jag som vanligt simma upp till ytan, trots en negativ tanke. Det var då det slog mig – vilken otroligt konstig sport fridykning är. Man håller andan och tar i så att man spricker av syrebrist och mjölksyra. Olikt alla andra sporter.
Men det är det som träningen ska handla om i vilken sport som helst. För att man ska bli bättre måste man utmana och pusha sig själv. Kroppen måste fysiologiskt brytas ner för att den ska bygga upp sig och anpassa sig till det jag vill att den ska klara.
Så nu håller jag på att träna stenhårt. Det blir omkring 3 timmar i vattnet + ytterligare 2 timmar träning på land. Och jag älskar det! Jag älskar känslan av att använda kroppen, av att verkligen vara en del av havet och att det går bra. Jag har inte fridykt på 5 månader, men idag, andra träningsdagen var jag nere på 80m och satte ett personbästa i dyk på tomma lungor (utandning) till 20m. Det verkar lovande inför framtiden och jag är jätteglad! En del av glädjen är att ha grymma träningskompisar. Jag tränar med Akim och ibland någon mer från Blue immersion/freedive dahab
Men när jag dyker djupare än 100m är den ”vanliga” träningen slut. Vid de djupen samlar man på sig kväve och det blir farligt att göra för många upprepade dyk. Men det är inte för om en vecka, så den närmsta underbara veckan ser dagarna ut ungefär så här:
6.00 Meditation/mental träning 30 min 6.30 Lungstretching och yoga 45 min 7.15 Andhållningsträning, 20 min 7.45 Frukost (äggröra och fruktsallad) 9.00 Ankommer till blue hole och dricker varmt citronte. 10.00 – 13:00 fridykningsträning.
Värmer upp med några grundare dyk, sedan ett djupdyk i variabel vikt mellan 70-90 meter + två grundare konstantvikt-dyk till mellan 50-60m med extra vikt. Avslutar med några dyk på halvt andetag och några dyk med tomma lungor. 13.15 Lunch på den fantastiska restaurangen aqua marina vid blue hole. Sallad och ägg och hommus. 14.00 Powernap 14.30 Svarar på mail, skriver på projekt och jobbar med PUMT-kursen. Äter lite snacks. 16.45 Yogapass och lätt styrketräning, 45 min 18.00 Tidig middag 19.30 Mer PUMT-kurs eller kort film/återhämtning 21.30 Mental träning 22.00 Läggdags
Träningskompisar: Akim och Jin
Känslan när man simmar över korallrevet och ser ner i det mörkblå, 100 meter djupt…
Efter 3 timmar i vattnet finns alltid plats för att titta på fiskar och leka.
Blue hole. Ovanligt stilla.
Varje dag kan du drömma dig bort, ner i havet, trycket och tystnaden, eller till fiskar och korallrev. Då måste du bara ha den här kalendern! För det är inte vilken kalender som helst – den har dessutom ett gott syfte.
Max och Orio Och alla fina foton i kalendern!
Det var Erika Schagatay som började, halvt på skämt tror jag, prata om Max och Orio som kalenderkillar. Hon hade flera bilder på dem. Jag med. Och så plötsligt på en flygplats i Istanbul (vet jag inte vem som kläckte idén, men väl ute gick den inte att stoppa). Max och Orio, två unga supertalanger inom fridykning, som dessutom hjälpte till stort med mina världsrekordförsök, borde få stöd. Ja – så vi gör en jättesnygg kalender och säljer den och så får Max och Orio hela vinsten! Så köp den fantastiska kalendern och hjälp Orio och Max dyka djupare på köpet.
Jag och Erika beställer och trycker kalendern i två omgångar:
- Beställ innan 10′e December om du vill ha den innan jul
- Beställ innan 9′e Januari om du vill ha den alls
I am a humble and somewhat different adventurer. I love the sea, and the mountains. And photography. And I love to knit hats. I value peacefulness and awareness more than adrenaline and machoness.
