Archive for the ‘Mental träning’ Category
Idag är det 2 år sedan jag stod på toppen av världens högsta berg. Det här är första våren på över 5 år som jag inte är i bergen. Det fick mig att fundera på om min kropp kanske är överraskad? Kanske har den under de senaste åren vant sig vid att vara på hög höjd den här tiden på året? Och nu erbjuder jag istället raka motsatsen. Djup.
Men oavsett var jag är så är det mitt i klättersäsongen i Himalaya. Jag kan inte låta bli att följa expeditionernas utveckling på och väg uppför Mount Everest. Jag minns det som om det var igår. Väntan i baslägret. De tunga stegen och de flåsande andetagen. Kylan. Ljudet av fladdrande tältduk. Stjärnklara nätter. De finns de som är där just nu och upplever allt det där. Flera gånger om dagen kollar jag på klockan, räknar till tiden i Nepal och vet precis vart klättrarna befinner sig. Några som kämpar för sina liv. Några som går där jag gått, ser det jag sett. Några som har den kanske största upplevelsen någonsin.
På den senaste turen uppför Kilimanjaro var en av mina förebilder, Elene Uneståhl från Skandinaviska ledarhögskolan med. Hon kom upp på toppen efter en fantastisk kämparinsats. Den sista dagen på resan pratade vi om avslut. Om att det är viktigt att avsluta saker, känslor och händelser. Hjärnan behöver det för att gå vidare. Ibland kan avslut få ta tid. Jag gillar att låta resor ta tid. Att låta det ta tid att komma hem, att observera alla skillnader och kontraster mellan Tanzania, Kilimanjaro, baslägret i Göteborg, öknen och havet i Egypten, hem igen och nu är jag i havet igen. Jag försöker avsluta utan nostalgi. Släppa taget och gå vidare, om och om igen.
På temat avslut insåg jag då att jag fortfarande inte avslutat bestigningen och klättringen nedför mt. Everest. Inte för att det är svårt, men för att jag inte vill. Jag har fortfarande inte smält allt som hände på Everest, och efter. Det är ett stort berg. Det var en stor upplevelse. Fastän det bore vara ett avslutat kapitel var det inget ömsesidigt avslut. Jag är fortfarande förälskad i mt. Everest. Jag vill inte/kan inte släppa taget. Författaren Pat Amend förklarade det så här:
“Those who succeed at Everest are left alone in some way. In a moment when their attention strays, they stare upward. They keep it as a sacred possession, what they do not have, and could never have. In other words, it’s theirs, even if not, and it’s not… even if, for an instant at some high ridge or on the summit, it was. Their minds and bodies continue to move toward the graceful, unprotected place of soul that is Everest.”
Det är viktigt att släppa taget om sådant du växt ur, sådant som håller dig tillbaks. Andra saker är bra att plocka fram för att de ger dig styrka. Om 3 dagar ska jag försöka världsrekord i fridykning.
Här är en länk till en bra sida som följer händelserna på Everest: http://www.alanarnette.com/blog/everest/
Det var trädet jag påmindes om, där framför godishyllan. Hela boken var väldigt intressant, men i slutet beskrevs ett träd som fastnade i mitt huvud. Det var inte vilket träd som helst, det var så Toyota såg sitt företag för 70 år sedan – som ett nyplanterat litet träd. De medgav att de inte visste så mycket om hur man skulle sköta träd och började med frågan ”vad är ett vackert träd för oss”? Svaren blev värderingar för företaget. Vilken grej!
Sedan kom min favorit-del. När trädet/företaget växte försökte Toyota sköta det genom att leva efter sina värderingar. För att fortsätta med det ställde de varje dag frågor som ”vad har vi fattat för beslut idag som gjort trädet vackrare”? Det var här jag fastnade. På ett bra sätt. För frågan dök upp då och då i mitt vardagsliv. Som t ex när jag (inte helt ovanligt) blev sugen på choklad. Jag var i förberedelserna och träningen inför världsrekordet i fridykning och jag minns att jag stod framför godishyllan i matbutiken, sträckte mig efter en chokladkaka och hörde frågan i huvudet ”kommer den göra ditt träd vackrare?”. Svaret var direkt. ”Nej” och jag skakade leende på huvudet åt godishyllan. Rätt fråga kan göra att man tar rätt beslut. Sedan är det bara att fortsätta fråga framåt och bakåt. Utvärdera dagens beslut och hur de påverkade trädet, och vad du kan göra imorgon för att trädet ska bli vackrare. Så kan man bli ”bättre” varje dag. Så kan man fridyka djupare varje dag.
Jag har tidigare skrivit om frågan varför man gör saker man inte mår bra av, och kanske kan det här vara en början – att ställa sig frågan hur ditt träd kommer må av det du har framför dig. Vad är dina värderingar? Vad kan du göra för att trädet ska bli vackrare imorgon?
Jag blev såklart mer nyfiken på Toyota och hittade mer här. Fastnar igen för några av mina egna värdeord: Respekt. Tacksamhet.
Boken jag berättar om heter ”det här är Lean”. Jag hade lyckan att få den av en av bokens författare, Niklas Modig, som dessutom är en fantastiskt inspirerande människa och en av mina idoler. Det är en otroligt bra bok (visas på Bokus topplista över ledarskap och ekonomi sedan länge), och den funkar för så mycket mer än organisationer och företag. Niklas har genomfört ett projekt där elever fick tillämpa Lean på sina liv. Här kan man läsa mer om det. Det handlar om att se saker som de är, och inse hur vanor och rutiner påverkar livet.
Men Lean funkar i fridykning och elitdidrott också. Så även mitt i träningen inför världsrekordförsöket (om en knapp vecka nu!). Jag ifrågasätter många av dagens aktiviteter. Ökar de mina chanser att ta ett världsrekord eller inte? Jag försöker vara närvarande i varje process. I det här är det ibland väldigt bra att ha en coach som kan se utifrån vad som är rätt. Idag blev ytterligare en vilodag, till exempel. Jag behöver en coach som håller mig tillbaks. Men imorgon ska jag fridyka djupt igen. Jag längtar.
Vi människor har en tendens att tyda verkligheten som vi själva vill. Vi ser allting genom ett filter av erfarenheter, rädslor, trosatser och förhoppningar. Jag vet att det var därför som jag tyckte att havet glittrade så inbjudande, som att det verkligen låg och bara väntade på mig.
Att glida ner under ytan var som att komma hem. Allting så välbekant. Eller nej, där var någonting annorlunda. Någonting stort, svartvitt och oändligt graciöst – en Mantarocka! Hjärtat hoppade till och jag ropade i snorkeln. Jag tror att min träningskomis Akim hörde mig för sekunden efter var han också där, träningspasset bortglömt. Jag dök ner mot det fantastiska djuret. Han var helt oberörd. Ett vingslag med fenorna och han hade simmat förbi några magiska ögonblick.
Första träningspasset. Jag observerar att min hjärta observerar sig själv. Några tankar snurrar runt i huvudet. Undrar om det kommer vara som vanligt? Vad är vanligt? Hur långa dyk kommer jag göra? Vad har träningen gjort med mina ben egentligen? Hur djupt ska jag dyka? Vad är djupt?
En stor del av träningen handlar om att ta bort gränser och begränsande övertygelser. De flesta är nämligen påhittade. Inte av vem som helst, utan av dig själv.
Att fridyka är enkelt, men det är inte lätt. Bara håll andan och dyk så djupt du kan. Men det är så mycket som händer på vägen. Någonstans går man ju emot vad som ligger i vår natur – att andas. Och sedan att undvika att andas fastän det är allt kroppen vill göra. Det är det som en stor del av min träning går ut på just nu. Jag behöver bli bättre på att stå emot andningsreflexerna under vattnet – så det är precis det jag tränar.
Jag dyker ner till 30-40m. Och stannar där. Så länge jag kan.
Vårsäsgonen i röda havet är ganska stökig. Det är blåsigt och går stora vågor på ytan. Jag ligger och flyter på mage och håller i mig i en boj och försöker slappna av medan kroppen kastas fram och tillbaka mellan vågorna. Andas djupa andetag i genom snorkeln. Då och då sköljs snorkeln över med vatten och jag får in en handfull saltvatten i munnen som spottas ut.
Medan jag andas tittar jag ner i det stora blå nedanför. Ett vitt rep som leder neråt tills det inte syns längre. Solstrålarna som följer efter repet neråt, djupare och djupare. Så tar jag ett sista djupt andetag, vänder huvudet neråt och så är jag äntligen där. I tystnaden och lugnet under ytan. En annan värld. Repet rycks fram och tillbaka genom vågorna, men jag försöker slappna av ändå. Ju mer jag slappnar av ju längre kommer jag kunna spara på syre. Jag drar mig neråt längs repet trots att jag har en monofena på fötterna – den ska jag använda för att simma upp istället.
Vid 35m ringer mitt dykalarm. Här ska jag stanna. Och vänta. (såklart gör jag det här under säkra förhållanden, under uppsikt, med livlina och säkerhetsdykare. Inget du ska prova hemma själv!). Jag ska försöka göra minst 3 minuter långt dyk för att efterlikna hur långt mitt världsrekord-dyk ska vara. Det är okej, till och med underbart …innan dykreflexerna kommer. De börjar med en ryckning i magen. (diafragman drar ihop sig för att skapa ett vaccum som gör att man ska vilja ta ett nytt andetag när koldioxidnivån stiger). Min nya träningscoach Akim har rådit mig att försöka hålla reflexerna så små som möjligt i början genom att ta i med magmusklerna. Jag håller emot och hela kroppen skriker tyst efter luft. Det är en frukansvärd känsla. Ju längre jag håller emot, ju värre blir det. Och då kommer nästa utmaning. Tankarna. De som säger att jag verkligen borde simma upp nu, utan att göra det så där långsamt som jag borde. Tankarna som säger att det här är inte bra. Det är tankarna, inte bristen på luft, som till slut gör att jag långsamt börjar simma uppåt. Tankarna försöker fortfarande få mig att ge up träningspasset och ge efter. Jag fortsätter att inte lyssna, att pressa bort tankarna genom att tänka på något helt annat.
På väg uppåt sneglar jag då och då på dykdatorn. Den tickar på. Sekunderna över 3 och en halv minut känns som en evighet. Jag är som i en annan värld.
Så bryter jag ytan, andas igen. I en annan värld.
Titeln ovan är ingen liten titel på ett blogginlägg, eller på en föreläsning heller för den delen. Den lovar mycket, men det behöver inte vara så komplicerat. Jag berättar hur jag gjorde på onsdag! Öppen föreläsning i Göteborg den 20/3 med Mental Träning i Göteborg’s förening.
Var: Sensus, drottningatan 20
Tid: 18:30 – 20:30 inkl. fika
Kostar: 150:-
Här finns mer info: mtig
Anmäl dig genom att maila eller ringa någon av dessa personer (det går säkert bra att dyka upp också!):
Lena Nilebrant 0707-57 21 84 lena@nilebrant.se
Susanne Byström 0708-27 29 28 sussibystrom@telia.com
Lars Sjöström 0706-67 42 09 lasse.sjostrom@telia.com
”Bekvämlighet” är nästan en svordom i min värld. Jag kan känna ordet som ett fysiskt obehag i kroppen. Som om det vore ett fängelse, skapat av lathet. Och feghet. Jag ogillar bekvämlighet för den sällan leder någon vart. Det leder inte till utveckling eller nya äventyr. Att söka efter bekvämlighet i sinnet är att sluta leta, sluta vara nyfiken, sluta utvecklas. Det är att sluta ögonen och blunda för det man inte vill se, för det som är jobbigt.
Kanske handlar det i grunden om rädsla. Kanske är bekvämlighet en av våra största begränsande faktorer idag. Vi undviker det som är obekvämt så långt som möjligt. Vid första tecken på obehag och besvär vänder vi oftast på klacken och springer åt motsatta hållet, både mentalt och fysiskt.
Kan du däremot vänja dig vid det lite obekväma kan du utföra nya träningspass, äta nyttigare, stå på scen och tala, lära dig ett nytt språk, byta jobb, få nya vänner, meditera eller utföra jobbiga arbetsuppgifter. Och det är bara början.
Vad det handlar om är att utmana sig själv och sina begränsande övertygelser. Det kan man såklart göra aktivt genom att lyssna på sina tankar. Men ibland behöver man påminnas utifrån. Häromdagen blev jag påmind. Min föreläsningsguru lyssnar tydligen inte bara på mina föreläsningar, utan på annat jag hasplar ur mig också. Vi pratade om passion, som jag tycker är viktigt. Men jag har en övertygelse om att jag bara kan ha 100% passion för fridykning ELLER klättring – en aktivitet i taget. Då undrade han varför. Varför begränsar jag mig till det? Mina tankar slog bakut och letade försvar, innan de långsamt insåg nederlaget, och sedan storheten i passion. Det finns inga regler, ingen vetenskap, inget facit som man behöver följa. Jag bestämmer ju själv hur jag vill begränsa mig. Men jag måste erkänna att jag blivit bekväm i att jag inte märkt eller letat efter den begränsningen.
Att begränsa sig är bara bekvämlighet. Det är utanför det bekväma som äventyret börjar.
Men det finns såklart flera nyanser av bekvämlighet. Kan man vara bekväm i sig själv, även om man är i en obekväm situation – då har man kommit långt! Om du kan lära dig att vara bekväm i det obekväma, då kan du uppnå nästan vad som helst. Varför ”nästan”? Det är bara en bekvämlighe
Nej, det är inte så bekvämt att springa i en uppförsbacke med snöskor och ryggsäck – men man blir både fysiskt och mentalt stark.
Imorgon bär det av till Kilimanjaro. Två härligt obekväma och äventyrliga turer :-)
Det tycker jag är konstigt. Fullständigt ologiskt, till och med. Frågeställningen ovan är en av de som min engelska favoritmunk under tystnadsretreatet ställde. Nej, munkarna behöver inte vara tysta – de är vårt största stöd under retreatet och ger oss relevanta tips och föreläsningar. Den engelska munken Tan Dhammavidu är min favorit för han vet hur västvärlden funkar, samtidigt som han har insikt i hur östvärlden och dess filosofi funkar. Dessutom har han humor. Jo, man får gapskratta på ett tystnadsretreat.
Jag stöter på frågan igen, när jag äntligen fortsätter med min PUMT-kurs på slh. nu
Tan Dhammavidu pratade mycket om lycka. Buddhismen grundar sig inte alls på lidande och obehag. Snarare är Buddhismen den absolut tidigaste forskningen kring psykologi och hur våra hjärnor funkar. Siddharta Gautama, som levde för 2500 år sedan insåg tidigt att vi alla har en och samma stora drivkraft: Vi vill vara lyckliga och undvika allt som gör ont på olika sätt. Så tillbringar vi hela våra liv med att göra just det. På en mängd olika sätt.
Därför är frågeställningen ovan så ologisk. Inte för att vi alltid skulle göra saker vi mår dåligt av, men ofta verkar de vara omedvetna. Varför umgås vi med personer som tar all vår energi? Varför äter vi mat och dricker saker som vi vet att vi kommer må dåligt av senare? Varför bryr vi oss inte om kroppens tecken på ohälsa? Varför begränsar vi oss själva när vi kan så mycket mer? Jag vet inte säkert, men jag har en teori. Jag tror det handlar om en stor grundval: Att vi följer våra gamla vanor. Det gör oss lata och trygga. Vilket man skulle kunna tro att man mår bra av, men det tror inte jag. Jag tror att man alltid kommer må bäst av att utvecklas. Och det kan man inte göra om man följer gamla vanor.
Att försöka hålla fast vid något – det är ologiskt, eftersom allting förändras hela tiden.
Hur slutar man göra sådant man inte mår bra av? Jag tror all förändring börjar i medvetenhet. Man måste bli medveten om vad man gör och varför. Och sluta skylla på omgivningen och omständigheter. Du kan inte påverka andra eller sådant som händer omkring dig. Du kan bara påverka dig själv.
PUMT-bloggen är en ”blog-in-blog” här så långe jag läser kursen Personlig kompetensUtveckling genom Mental Träning. Jag ”upptäckte” mental träning i tidig ålder och har upplevt vilken fantastisk skillnad den gjort i mitt liv. Nu läser jag PUMT som ett delmål i att öka min kompetens och utbilda mig till Mental Tränare för att kunna hjälpa andra inom mental träning. Men PUMT är inte bara en kurs, det är en resa. Man lär sig mycket genom att resa, och jag gillar att resa tillsammans med andra, så jag tänker dela med mig av sådant jag upptäcker under kursen här! Här kan du läsa mer om PUMT. Eller läs här om WebPumt
