Archive for the ‘Klättring’ Category
Jag tror på att uppleva. Visst kan man läsa och titta sig till mycket, men att verkligen uppleva, med alla sinnen blir så mycket mer levande och lärorikt. Jag tror på att ”utsätta” sig själv för nya upplevelser för att lära känna sig själv och för att tänka nya tankar. Så det gjorde jag och flera andra under förra helgens nordic outdoor-mässa. Många nya aktiviteter testades, bland annat en speciell slags andning, stretching och andhållning som jag hade en workshop i. Det var så uppskattat att övningarna efterfrågades bildligt. Så här kommer de.
Övningarna är till för att stretcha ut stela muskler kring bröstkorgen så att man kan ta ett större andetag. Det har hjälpt mig att öka min lungvolym (vc). Alla övningar ska göras med ett stort andetag och hålla andan i ca 10 sekunder.
De är dessutom i fin kombination med dagens outfit i 40 grader sharm el shek. Passade perfekt med Tierras sommarmode: löp & skoj-shorstsen Floe shorts och linnet Sandstone top. I väntan på att havet och vinden skulle lägga sig hann vi fota lite mer i miljön:
”Klippan” består av skelettet från koraller, flera hundra, kanske tusen år gamla. Tänk att klättra på koraller…
Fotona är tagna av träningskompisen och coachen Akim. Alla bilder såklart fotade med Olympus PEN/OM-D:
Helgen gick i äventyrens och tvinga-fram-vårens tecken. Det var faktiskt ganska varmt att klättra, och jag hade en av mina topp-3-klätterupplevelser någonsin när jag under total tystnad och koncentration lyckades smyga mig uppför en tunn led med oförskämt små grepp. En gång lutade jag mig in mot väggen för att hitta en vila och lade kinden mot klippan som var varm. Det händer något med kroppen när den kommer i nära kontakt med naturen. Lycka.
Det var aningens läskigt att SUP’a, bara för att vattnet var kallt. Och för att man ibland fick slå sönder is med paddeln för att komma vidare. Men det var oändligt vackert att vara på havet igen.
Något som sticker upp högt över horisonten. Något som lockar med snö, is, kyla, lite tunnare luft, tystnad och frihet. Om bara för några veckor. Kilimajaro i all ära – det är jättebra! – ett otroligt vackert berg. Men liksom inte högt nog, inte långt bort nog – inte jobbigt nog. Och jag tycker liksom att det är som roligast när det är jobbigt!
David Wermuth, som jag besteg Everest med gjorde Denali direkt när han kom hem och rekommenderade det varmt. Det är långt bort, vackert, tar så mycket tid jag har råd med och är en utmaning. Dessutom är det en av seven summits som jag vill göra! Alltså en massa god skäl att åka dit. Så nu är det inbokad och till hälften betalat. Äntligen ett berg i vårens horisont!
Bilden kommer från http://www.9wall.com gratis wallpapers
Men det är inte bara berget, bergsbestigningen och allt vad det innebär som jag saknar. På Kilimanjaro diskuterade jag och en annan deltagare att det är när livet har en viss ”enkelhet” som det verkar vara som lyckligast. Enkelheten i naturen, utan alla val. Enkelheten i att vara på expedition. På vägen neråt/hemåt diskuterar vi livssituationen i Tanzania. De har så lite och är så fattiga, men ler ändå och verkar uppriktigt glada för det som de har. Så kommer vi med alla våra grejor. Vi som har arbetat i flera generationer för att ha så mycket att välja på som möjligt. Ändå verkar det som om vi blir mer utbrända och mer deprimerade av att ha för många val, för många grejer i livet?
Tänk dig en tre-fyra aktiviteter du älskar att göra mest, fast i obegränsad form. Och typ 24 timmar om dygnet att göra dina aktiviteter. Så är Lofoten för mig – med temat ”why choose”. Klättring, fridykning, paddling, vandring och jordnötssmör och nutella på samma smörgås innan expedition Lofoten är över för den här gången.
Midnattssolen har precis börjat gå ner under horisonten ett par timmar per natt. Men det är fortfarande ljust. Lokalbefolkningen hävdar att det är mörkt. Ljust och mörker får en annan betydelse här. Vi har tagit av oss klockorna, och tid är bara ett begrepp som vi människor har gjort för att ”förenkla” våra liv.
En halvdag bestiger vi ”sörfjellet” via en suspekt ledbeskrivning som kanske leder till att vi gör en dålig nytur. Vi börjar troligtvis någonstans kring 3-tiden på dagen. Klättrar i solsken och sedan vind, sätter kilar och gör några långa run-outs som kittlar i magen. Tittar ut över ett fantastiskt landskap och brottas med höjdrädsla. Om jag hade vetat innan att det simmade delfiner i bukten hade jag tittat ut ännu oftare. Efter oerhört vackra minuter och några ballerina-kex på toppen är det dags att ge sig ner. Descenten i beskrivningen låter enkel, men det är den inte. Några branta nedklättringar senare befinner vi oss i tät skog, på stenras och i en djungel av blåbärsris. Hungriga och törstiga försöker vi gissa vad klockan är. Kanske 8-9. Dygnets timmar slingrar och vrider sig. Vi kommer tillbaks till bilen och klockan visar 23.10. Ännu en sen middag alltså.
Lofoten och havet innanför (bl a saltstraumen) här ovan polcirkeln sägs vara bland den bästa dykningen i världen. Kristallklart arktiskt vatten. Kristallklart betyder i det här fallet också väldigt väldigt kallt. Ibland frågar jag mig varför jag dras till kalla och frusna aktiviteter. Jag intalar mig att det var kallare på Everest än här. Skogar av kelp och tare, solen som glittrar över snäckskalsbottnar och siktdjup på 15m. Det är så vackert att jag stannar i havet tills kroppen skakar och fingrarna inte lyder längre. Det var värt bilderna som jag kommer ladda upp om några dagar.
Nu är det över två månader sedan Everest. Tankarna flyger fortfarande tillbaks till Tibet då och då. Långa tillbakablockar långt ifrån Lofoten. Kroppen fortfarande härjad in i benmärgen. En djup trötthet långt in i musklerna. Men så hände något. På toppen av Glimtinden efter vandring/klättring/scrambling i några timmar släppte Everest taget om kroppen. För första gången sedan Everest BC så kändes kroppen bra igen! Nu är jag redo att dyka djupt. 7 veckor till VM i fridykning.
I sommar kör fridykning.se en ”äventyrsspecial”!
Datum: 15-17 Juli
Ingår: Prova-på-klättring, fridykning och yoga. Vi gör utfärd till havs i gullmarsfjorden, extremsnorkling, Annelie berättar om mt. Everest och visar bilder, övningar i mental styrka, avslappning, andning, meditation och kanske ett klipphopp och repellering. Inga förkunskaper krävs, men vattenvana och nyfikenhet är ett plus
Instruktörer: Annelie Pompe, Sebastian Näslund
Plats: Gullmarsfjorden/Bokenäs/klippor i närheten
PRELIMINÄRT SCHEMA:
Fredag start 18.00:
Andhållning
Teori
Avslappning
Meditation
Lördag:
tystnad & meditation i soluppgång
prova-på Yoga
Klippklättring prova-på
Lunch
Utfärd, fridykning
Middag föredrag och bildvisning
Avslappning (vandring i nattljuset eller eld och ett glas vin)
Söndag:
yoga
utfärd, repellering, klipphopp
Fridykning
Lunch ute
Extremsnorkling
Hem, avslappning, yogaövningar
Max 8 deltagare
Anmälning till info @ fridykning.se
Pris: 2200:-
exkl;
Mat 250 (endast vegetarisk kost under helgen. Undvik kaffe!)
Boende 200
Hyra dräkt 300
Hur säger man farväl till något som funnits i ens hjärta i halva livet? Kan man säga farväl till en uppfylld dröm? Och vad finns kvar då?
Everest. Berget har liksom alltid varit en del av mig, väntat i bakhuvudet, motiverat mig, liksom haft en personlighet. Kan man säga hej då till en sådan vän? Fast berget fortfarande står framför mig är det nu tomt. Everest är så stort, Everest har lämnat ett stort hålrum i bröstet. Det finns inget högre berg att klättra.
Huvudet är fyllt av Everest. Kroppen är sargad, som om en del av den är kvar på berget. Säkert 7-8 kilo lättare står jag och tittar på mina ben som ser ut att halverats. Jag är glad att de orkade ta mig hela vägen ner, och lite till. Högt på berget tar kroppen inte upp särskilt mycket näring, så kroppen börjar äta sig själv. Faktiskt är jag överraskad att jag har så mycket energi och ork kvar. Jag orkade mer än vad jag borde på berget och vägen ner. Nästan 40 timmar var vi igång på bara lite ris, en halv chokladbit, några energikex och en halvliter vatten. Nu betalar vi en liten del av priset. Viktminskning, sönderbrända kinder, spruckna fingrar och läppar, klämda tår, hår tovigt bortom räddning. En dusch efter 20 dagar på berget svider lika mycket som den gör rent. Och vi har klarat oss bättre än de flesta. Förutom Davids ögonproblem har min grupp inga men. Vi hade tur i samband med Chhirings skicklighet i planering. Fortfarande kommer klättrare ner från berget med förfrysningsskador och fingrar som måste amputeras. Vädret fortsätter vara hårt och det finns bara någon dag’s chans kvar till toppförsök. Jag är full av tacksamhet. Plötsligt minns jag att någon frågade mig om mt. Everest inte förlorat sin mening när ”så många” bestigit det. Det är en så dum fråga att jag inte borde svarat.
Sista dagen i baslägret. Nostalgi och en slags sorgsenhet blandat med toppglädjen. De flesta tankarna går över glaciären till Berget. Det känns som vi har ett starkt band till varandra. Måste vi klippa det när jag åker? Kroppen och hjärnan gör motstånd. Allra helst vill jag stanna kvar. Det handlar inte bara om Berget. Det handlar om det enkla, sköna livet, om att bo i tält, att se stjärnhimlen varje kväll, klättra, att vakna med solen, att umgås med mina nu nära vänner och Sherpas. Jag kanske kan klättra en gång till. Det var ju så kul!
Jag vill hitta ett sätt att hantera det som känns som tomhet. En direkt reaktion är att jag vill fylla den med ett nytt berg, eller samma berg, mer klättring, mer äventyr. Eller bara stanna kvar i det som är. Efter en massa funderande kommer jag tillbaks till det grundläggande faktum att allt förändras, det går inte att hålla fast i något. Everest, upplevelsen, klättringen, toppen är bara en annan variant av Everest som alltid kommer finnas med mig. Kanske är det så att berget är ännu fastare rotat inom mig. Kanske har berget smittat av sitt stora stabila lugn. Kanske kan jag bara vara lugn och njuta.
Imorgon beger vi oss tillbaks till civilisationen. Bilar och vägar, toaletter man sitter på, sängar man klättrar upp i, rum utan springor där vinden letar sig in, rena kläder, varma duschar där vattnet kommer uppifrån, internet och mobiltelefoner som alltid har uppkoppling. Inte en sekund har jag saknat detta under expeditionen.
