Nästa vecka kommer en god vän och en av mina stora förebilder – den levande legenden Chhiring Dorje Sherpa till Sverige! Vi kommer sammanstråla i Östersund och göra ett par föreläsningar tillsammans. Stort tack till professor Erika Schagatay som ordnat det hela! Hon gjorde tester på oss innan och efter expeditionen och blev, liksom jag, förälskad i Nepal :-)
Archive for the ‘Kathmandu’ Category
Jag och min idol föreläser ihop!
24 timmar på gatan
Jag är stolt över min samarbetspartner Xdin som hjälper gatubarn i Kathmandu att få ett bättre liv. De är så engagerade i projketet att två Xdinare kommer resa dit och tillbringa 24 timmar på gatan för att fira sitt 10-års jubileum med skolan och förstå hur de kan hjälpa till ännu bättre och mer.
Nedan är Xdins pressrelease om projektet:
Den 21:a september åker Magnus Liljeqvist och David Ljungström från Xdin AB till Child Watabaran Center Nepal (CWCN). De kommer under sin vistelse att spendera 24 timmar på gatan tillsammans med gatubarnen för att få bättre förståelse för deras vardag och behov. Syftet är att få idéer och inspiration till nya projekt i samma anda som CWCN.
CWCN är en skola för gatubarn som arbetar med att återintegrera barnen till ett normalt liv i samhället och ge dem möjlighet att välja ett annat liv än det på gatan. Idag har skolan förändrat livet drastiskt för barn vars vardag tidigare ofta bestod i av kriminalitet och droger.
”Resan känns både spännande och skrämmande. Att få se och uppleva gatubarnens liv på nära håll kommer beröra mig som är småbarnsförälder. Samtidigt tror jag det är viktigt för att vi ska kunna göra ännu mer för CWCN”, säger Magnus. De kommer aktivt att dela med sig av sina erfarenheter och upplevelser före, under och efter resan. Följ dem på http://www.24hkathmandu.com.
Från gatan till skolbänken – Xdins skola i Nepal 10 år
För 10 år sedan startade Xdin skolan CWCN och finansierar projektet genom frivilliga donationer samt att avstå att dela ut julklappar till personal och kunder. Idag utbildar sig 60 barn dagligen på CWCN som numera består av två skolor; en pojk- och en flickskola. Barnen får teoretisk utbildning i kombination med projekt som ger praktisk kunskap. Verksamheten har utvecklats under åren och förutom skolan finns idag ett ungdomshem, en taxi-elbuss, en mobil sjukvårdsverksamhet samt en sjukvårdsklinik. Under 2010 fick över 1.200 barn fri sjukvård. Målet är att skolan ska bli självförsörjande och idag finns bolaget Social Business Enterprises (SBE) verksamt, vars vinst går direkt till CWCN.
Hemma i Kathmandu
Den senaste bloggen som kanske skulle hetat något i stil med ”dagen innan avresa” utgick. Det var en hel del att göra dagen innan avresa. Att sitta på flyget var en lättnad. Och att landa via Frankfurt och Delhi som vanligtvis är en mindre mardröm gick oförskämt smidigt. På det längsta planet delade jag och dokumentärfilmaren Emil Sergel på tre säten och lite sömn.
Att landa i Kathmandu var som att komma hem. Jag älskar Nepal! Jag ogillar vanligtvis stora städer, men i Kathmandu känner jag mig hemma. Luften liksom vibrerar av äventyr. Jag är här för femte gången och älskar Kathmandu som ett andra hem. För mig lovar staden lugn, äventyr och berg.
Att åka från flygplatsen till hotellet i turistkvarteret är som att transporteras 400 år tillbaka i tiden. Vi åker förbi apor som klänger på ruinerna av ett tempel, kor strosar utmed vägkanten och lite längre bort plöjer en gammal man ett fält med hjälp av två oxar. Vägen är kantad av små fyrkantiga terrakottahus med dörrar som ser så små ut att jag säkert måste huka mina 165cm för att komma igenom. Sagolika och vackra små människor i färgglada saris och dräkter trängs längs marknader och små butiker. Lite senare går jag runt på de små gatorna och fånler åt allt och alla och är bara löjligt lycklig. Människorna jag möter verkar inte tro jag är galen utan ler tillbaka. Plötsligt försvinner elektriciteten och gatan blir helt svart några minuter innan några butikers generatorer går på.
Jag har också träffat resten av min expedition! Tyvärr halverades den i och med det fruktansvärda som hänt i Japan då fyra japaner skulle ingått i expeditioner. Nu är två av dem hemlösa. Det får alla andra små problem att verka ytterst betydelselösa. Men jag fick en mycket bra känsla med de övriga. Det är jag och Anders Stävhag från Sverige, David Wermuth från USA och Rob från Holland. Eftersom vi är så få kommer vi försöka gå mot toppen samtidigt. Det är extremt spännande att göra ett av mitt livs största äventyr med män jag knappt känner (än). Såklart har jag mött mina Sherpa-vänner och familjer vilket alltid är ett härligt återseende. Det känns som om det var igår.
Dessvärre kan det vara problem med visumet til Tibet vilket kan fördröja vår avfärd några dagar. Mer om detta senare. Nu ska jag vara med i en vetenskaplig studie om kroppens reaktioner på hög höjd. Svenska Erika Schagatay och hennes assistenter ska mäta oss innan och efter expeditionen och vi ska hjälpa till att samla information under tiden.
Vykort från Kathmandu
Vandringen ner från ett insnöat Everest basläger bjuder på blöt lervälling blandat med jakbajs på hala stenar, regn och hagel. Lagom till den blommande rhododendronskogen spricker vädret upp och allt blir fantastiskt vackert den sista dagen ner till Lukla. Det känns overkligt att den karga naturen i baslägret så snabbt förändrats till regnskogsliknande klimat.
Men mina tankar är kvar i baslägret och hos Khumbu isfallet, som gjort störst intryck under resan. Någon kallade isfallet ett lotteri på liv och död. Har man otur i lotteriet hamnar man i en glaciärspricka eller under ett ton fallande isblock. Under ett tillfälle hamnade en av aluminiumstegarna över en spricka i självsvängning av vinden när jag gick över, och jag trodde för några ögonblick att det var kört. Det är en otrolig koncentrationsövning att gå över flera stegar på raken. Det gäller att hålla ögonen på varje stegpinne och inte titta ner i de avgrundsdjupa sprickorna. Men sista gången jag gick ner genom isfallet var det riktigt kul, som en hinderbana av is. När man lärt känna gångarna och stigarna upp och ner kan det gå riktigt fort genom fallet. Ang Jangbu som jag klättrade med tog isfallet med en klackspark. Han klättrade igenom i jeans och storskor utan stegjärn. Men jag tror att isfallet är skäl nog att försöka klättra Mt. Everest från nordsidan istället.
Jag landar i ett kathmandu som precis kommer på fötter efter en sex dagar lång maoiststrejk. De biltomma gatorna fylls snart av tutande och avgaser igen. Butikerna öppnar och allt är som vanligt. Sakta men säkert avbryter jag min ris och coca cola-diet mot allt vad Sherpa familjen jag bor hos stoppar i mig. De har en stor stolthet i sin matlagning och blir förfärade när jag bara kan äta två portioner. Jag går snabbt upp några av de förlorade kilona, men svagheten i kroppen är kvar. Jag hoppas att någon svensk läkare kan få stopp på parasiter och infektioner så att jag kan börja träna igen!
Nästan direkt funderar jag på nästa berg. Jag tror det är viktigt med något nytt att se fram emot, en ny utmaning. Jag sitter länge och pratar olika berg och möjligheter med min vän och organisatör, men kommer fram till att det är dags att vänta lite. Kanske förtjänar Cho Oyu en ny (sista) chans, kanske ett annat berg. Men innan dess väntar en sommar med aktiviteter åt andra hållet – nu är det dags att ta tag i fridykningen igen och jag börjar längta till havet!
Som alltid är det svårt att säga hej då till Nepal, det är ett fantastiskt vackert land med fantastiska människor – jag kan bara avsluta med att rekommendera alla att åka dit!
Kathmandu
Att landa i Kathmandu är numera som att hamna i ett andra hem. Jag möts av välbekant varm luft och Kathmandus karaktäristiska dammigt kryddiga doft, folk överallt på gatorna och ljudet av tutande bilar. En god vän och Sherpa möter mig vid flygplatsen och tar mig direkt till sin familjs stora hus där jag finner mig hemmastadd på golvet bland kuddar och det nepalesiska tjattret. Så olikt Sverige, men ändå så hemtrevligt.
Att jag känner mig hemma kan också bero på att det bara var fem månader sedan jag var här sist. Inräknat kommande expedition kommer jag ha varit i Nepal och Tibet i sex månader på ett år. Men den här gången blir det ingen resa till de tibetanska 8000-meters-bergen. Jag vill uppleva mer höjd, så jag ska stanna i Nepal, vandra upp till Everests basläger och ge mig på Lhotse, världens fjärde högsta berg på 8516m.
Lhotse blev ett naturligt val. Eftersom mitt stora mål är det stora berget (Everest), och man klättrar en bit på Lhotse för att nå Everest från sydsidan så kan det knappast bli bättre ”uppvärmning”. Men äventyret börjar med ett flyg in till Lukla och en lång men vacker vandring genom Khumbudalen. Jag kommer dessutom försöka klättra upp på ett lägre berg (Lobuche; strax över 6000 möh) för att acklimatisera kroppen bättre till höjden. En av de största riskerna med Everest och Lhotse är att klättra genom det berömda Khumbuisfallet, och ju mer acklimatiserad jag är innan Lhotse, ju färre gånger behöver jag gå igenom isfallet.
I övrigt är Lhotse inget tekniskt berg. Det är en del branta och klippiga sektioner. Men det är fasta rep hela vägen till toppen, och allt jag behöver göra är att sätta ena foten framför den andra, dra mig uppför repen – och andas. Eftersom jag vill klättra utan syrgas är min utmaning att hantera höjden så bra som möjligt och lära mig mer om hur min kropp reagerar på den tunna luften. Jag kommer att klättra tillsammans med min vän Ang Jangbu Sherpa och dela basläger med en annan expedition samt resten av alla som ska bestiga Everest. Det ska bli spännande att se Everests basläger och få reda på om alla rykten om det berömda lägret stämmer.
Snart bär det av från dammiga Kathmandu till den höga bergsluften i Khumbudalen. Jag kommer flyga till Lukla och vandra upp till Namche Bazaar för att acklimatisera mig innan jag vandrar upp mot Lobuche BC.
Nepal är så tekniskt utvecklat att det kommer finnas (dyrt) internet upp till cirka 3800m. Så långt kommer jag skriva den här bloggen. Internetuppkoppling över satellit ingår inte i min budget. Efter det tar således Outsides allt-i-allo och superba layoutare Mats över och blir via satellitsamtal mina fingrar på tagentbordet så att ni som vill kan följa den här reseberättlesen.
