I just wrote the title of the blog when I realised that any sea where you can freedive can be ”home” for a freediver. There will always be the feeling of weightlessness, freedom and peacefulness under the surface. A safe haven. A feeling of being home. I just got a e-mail from my very inspirational father, who is also freediving. He was out the other day freediving in Sweden. Maybe at the same time as I’m freediving in the red sea. There’s all the difference, but still the same. Here’s 26 degrees, there’s 10 degrees. But just as beautiful!
Jag tror på att uppleva. Visst kan man läsa och titta sig till mycket, men att verkligen uppleva, med alla sinnen blir så mycket mer levande och lärorikt. Jag tror på att ”utsätta” sig själv för nya upplevelser för att lära känna sig själv och för att tänka nya tankar. Så det gjorde jag och flera andra under förra helgens nordic outdoor-mässa. Många nya aktiviteter testades, bland annat en speciell slags andning, stretching och andhållning som jag hade en workshop i. Det var så uppskattat att övningarna efterfrågades bildligt. Så här kommer de.
Övningarna är till för att stretcha ut stela muskler kring bröstkorgen så att man kan ta ett större andetag. Det har hjälpt mig att öka min lungvolym (vc). Alla övningar ska göras med ett stort andetag och hålla andan i ca 10 sekunder.
De är dessutom i fin kombination med dagens outfit i 40 grader sharm el shek. Passade perfekt med Tierras sommarmode: löp & skoj-shorstsen Floe shorts och linnet Sandstone top. I väntan på att havet och vinden skulle lägga sig hann vi fota lite mer i miljön:
”Klippan” består av skelettet från koraller, flera hundra, kanske tusen år gamla. Tänk att klättra på koraller…
Fotona är tagna av träningskompisen och coachen Akim. Alla bilder såklart fotade med Olympus PEN/OM-D:
Vi människor har en tendens att tyda verkligheten som vi själva vill. Vi ser allting genom ett filter av erfarenheter, rädslor, trosatser och förhoppningar. Jag vet att det var därför som jag tyckte att havet glittrade så inbjudande, som att det verkligen låg och bara väntade på mig.
Att glida ner under ytan var som att komma hem. Allting så välbekant. Eller nej, där var någonting annorlunda. Någonting stort, svartvitt och oändligt graciöst – en Mantarocka! Hjärtat hoppade till och jag ropade i snorkeln. Jag tror att min träningskomis Akim hörde mig för sekunden efter var han också där, träningspasset bortglömt. Jag dök ner mot det fantastiska djuret. Han var helt oberörd. Ett vingslag med fenorna och han hade simmat förbi några magiska ögonblick.
Första träningspasset. Jag observerar att min hjärta observerar sig själv. Några tankar snurrar runt i huvudet. Undrar om det kommer vara som vanligt? Vad är vanligt? Hur långa dyk kommer jag göra? Vad har träningen gjort med mina ben egentligen? Hur djupt ska jag dyka? Vad är djupt?
En stor del av träningen handlar om att ta bort gränser och begränsande övertygelser. De flesta är nämligen påhittade. Inte av vem som helst, utan av dig själv.
Nu i helgen händer årets outdoor-happening! Nordic outdoor, som är nordens största outdoor mässa går av stapeln på svenska mässan i Göteborg. Jag har tidigare ogillat mässor eftersom det mestadels handlar om konsumtion och helt fel grej – att man är inomhus istället för utomhus. Men det här är annorlunda. Mässan är upplevelsebaserad! Man kan testa allt roligt från klättring, mtb, rullskidor till kajakpaddling. Och man är t o m utomhus på flera av aktiviteterna! Kort sagt bra inspirationsmöjlighet.
Jag kommer vara där och föreläsa och hålla en workshop i att andas och hålla andan, fredag-söndag samt ha en liten fotoutställning (säljer bilderna – pengarna går tilhavet!), och hänga med några av mina favoriter på mässan; expeditionsresor, bliz och new element (exped och devold). Kom dit och hälsa på!
Det känns så välbekant. Nästan naturligt.
Kroppen som skakar okontrollerbart, fingertopparna som är så nedkylda att all känsel är borta. Tårna stumma av köld. 1,9 grader. Pannan och läpparna var värst den här gången. Det var svårt att prata och smärtan i pannan var värre än huvudvärk i en halvminut. Sedan gick det över ett litet tag. Lite läskigt, undrar om det är då man ska bli orolig?
Men den lilla stunden njöt jag av att vara under ytan igen. Det var så vackert. Det var så välbekant att vara där att jag inte behövde tänka på vad jag gjorde. Tänkte inte på att jag höll andan. Kände bara viktlösheten. Såg solens strålar som gick ner genom ytan och passerade mig ner i djupet.
När det var som kallast hörde jag en förmanande röst i huvudet som undrade varför jag utsätter mig för sådant här. Jo, för någonstans tycker jag det är intressant, till och med kul! Men det blir en annat blogginlägg.
I ärlighetens namn är detta inget jag skulle gjort ifall jag inte blivit ombedd. Risken att bli nedkyld till sjukdom var kanske för stor. Jag ska till Egypten om en vecka och tar verkligen inga andra kroppsliga risker. Men nu bad mig ett filmteam från London om att fridyka i iskall miljö. De kallar det för inspiration. En hel dags filmande ska bli 90 sekunder filmklipp för en av deras reklamkunder. Vad gör man inte för inspiration!?
Här är några bilder från dagen. (Foton: Emil Sergel)
Favoritbild! Påminner om ”det stora blå”! Fast det här var mer ”det-stora-gröna-iskalla”…
Tänk att din läkare efter en hälsokontroll satte sig ner, såg dig djupt in i ögonen och sa att han var ledsen. Tänk dig att du bara har ett år kvar att leva. Tänk dig verkligen in i situationen.
Ett år från idag.
Vad skulle du göra? Vad skulle du inte göra? Vilka böcker skulle du läsa? Vilka TV-program skulle du se? Vilka människor skulle du träffa? Vilka människor skulle du berätta för hur mycket du uppskattar dem innan det är försent? Vilka skulle du förlåta?
Häromveckan hade jag besök av en god vän från Rumänien. Han genomgår en tuff coaching-utbildning där detta ovan är en av de tänkvärda övningarna. Men mer på riktigt. För det händer inte bara i tankarna. Han gör om hela sitt liv som om han bara hade ett år kvar att leva. Han älskar böcker och har ett helt bibliotek. Men han är också mycket fäst vid böckerna, han erkänner till och med att han ibland känner sig ägd, nedtygnd av alla tunga böcker. Tvingad att läsa dem. Dåligt samvete. Så i en av övningarna gick han igenom hela biblioteket och frågade sig själv för varje bok ”vill jag läsa den här om jag bara har ett år kvar att leva”? Sedan samma frågeställning vid garderoben. Han flyttade ifrån sin dåvarande fru.
Men det handlar om mer än att låtsas. Det handlar om att sluta skjuta upp saker. Att fundera på vad man vill uträtta i sitt liv, att fundera på vad man vill lämna efter sig. Att inse att vi med största sannolikhet bara har ett mänskligt liv att leva. Ska du verkligen fortsätta att titta på skräp-TV?
I övningen gör man också upp med sin rädsla för döden. Kan vi leva fullt ut om vi är rädda för att dö?
“How soon will we accept this opportunity to be fully alive before we die?”
― Stephen Levine, A Year to Live: How to Live This Year as If It Were Your Last
Om en och en halv månad är det dags för sambons inspirerande filmfestival Elixir.
Här är en smygvisning av trailern för årets filmer: (ja, fridykaren i filmklippen är jag :-)
I am a humble and somewhat different adventurer. I love the sea, and the mountains. And photography. And I love to knit hats. I value peacefulness and awareness more than adrenaline and machoness.
Favoritbild! Påminner om ”det stora blå”! Fast det här var mer ”det-stora-gröna-iskalla”…
