Archive for the ‘Buddhism’ Category
Tänk att din läkare efter en hälsokontroll satte sig ner, såg dig djupt in i ögonen och sa att han var ledsen. Tänk dig att du bara har ett år kvar att leva. Tänk dig verkligen in i situationen.
Ett år från idag.
Vad skulle du göra? Vad skulle du inte göra? Vilka böcker skulle du läsa? Vilka TV-program skulle du se? Vilka människor skulle du träffa? Vilka människor skulle du berätta för hur mycket du uppskattar dem innan det är försent? Vilka skulle du förlåta?
Häromveckan hade jag besök av en god vän från Rumänien. Han genomgår en tuff coaching-utbildning där detta ovan är en av de tänkvärda övningarna. Men mer på riktigt. För det händer inte bara i tankarna. Han gör om hela sitt liv som om han bara hade ett år kvar att leva. Han älskar böcker och har ett helt bibliotek. Men han är också mycket fäst vid böckerna, han erkänner till och med att han ibland känner sig ägd, nedtygnd av alla tunga böcker. Tvingad att läsa dem. Dåligt samvete. Så i en av övningarna gick han igenom hela biblioteket och frågade sig själv för varje bok ”vill jag läsa den här om jag bara har ett år kvar att leva”? Sedan samma frågeställning vid garderoben. Han flyttade ifrån sin dåvarande fru.
Men det handlar om mer än att låtsas. Det handlar om att sluta skjuta upp saker. Att fundera på vad man vill uträtta i sitt liv, att fundera på vad man vill lämna efter sig. Att inse att vi med största sannolikhet bara har ett mänskligt liv att leva. Ska du verkligen fortsätta att titta på skräp-TV?
I övningen gör man också upp med sin rädsla för döden. Kan vi leva fullt ut om vi är rädda för att dö?
“How soon will we accept this opportunity to be fully alive before we die?”
― Stephen Levine, A Year to Live: How to Live This Year as If It Were Your Last
Photo: Fantastic Fred Buyle
Det tycker jag är konstigt. Fullständigt ologiskt, till och med. Frågeställningen ovan är en av de som min engelska favoritmunk under tystnadsretreatet ställde. Nej, munkarna behöver inte vara tysta – de är vårt största stöd under retreatet och ger oss relevanta tips och föreläsningar. Den engelska munken Tan Dhammavidu är min favorit för han vet hur västvärlden funkar, samtidigt som han har insikt i hur östvärlden och dess filosofi funkar. Dessutom har han humor. Jo, man får gapskratta på ett tystnadsretreat.
Jag stöter på frågan igen, när jag äntligen fortsätter med min PUMT-kurs på slh. nu
Tan Dhammavidu pratade mycket om lycka. Buddhismen grundar sig inte alls på lidande och obehag. Snarare är Buddhismen den absolut tidigaste forskningen kring psykologi och hur våra hjärnor funkar. Siddharta Gautama, som levde för 2500 år sedan insåg tidigt att vi alla har en och samma stora drivkraft: Vi vill vara lyckliga och undvika allt som gör ont på olika sätt. Så tillbringar vi hela våra liv med att göra just det. På en mängd olika sätt.
Därför är frågeställningen ovan så ologisk. Inte för att vi alltid skulle göra saker vi mår dåligt av, men ofta verkar de vara omedvetna. Varför umgås vi med personer som tar all vår energi? Varför äter vi mat och dricker saker som vi vet att vi kommer må dåligt av senare? Varför bryr vi oss inte om kroppens tecken på ohälsa? Varför begränsar vi oss själva när vi kan så mycket mer? Jag vet inte säkert, men jag har en teori. Jag tror det handlar om en stor grundval: Att vi följer våra gamla vanor. Det gör oss lata och trygga. Vilket man skulle kunna tro att man mår bra av, men det tror inte jag. Jag tror att man alltid kommer må bäst av att utvecklas. Och det kan man inte göra om man följer gamla vanor.
Att försöka hålla fast vid något – det är ologiskt, eftersom allting förändras hela tiden.
Hur slutar man göra sådant man inte mår bra av? Jag tror all förändring börjar i medvetenhet. Man måste bli medveten om vad man gör och varför. Och sluta skylla på omgivningen och omständigheter. Du kan inte påverka andra eller sådant som händer omkring dig. Du kan bara påverka dig själv.
PUMT-bloggen är en ”blog-in-blog” här så långe jag läser kursen Personlig kompetensUtveckling genom Mental Träning. Jag ”upptäckte” mental träning i tidig ålder och har upplevt vilken fantastisk skillnad den gjort i mitt liv. Nu läser jag PUMT som ett delmål i att öka min kompetens och utbilda mig till Mental Tränare för att kunna hjälpa andra inom mental träning. Men PUMT är inte bara en kurs, det är en resa. Man lär sig mycket genom att resa, och jag gillar att resa tillsammans med andra, så jag tänker dela med mig av sådant jag upptäcker under kursen här! Här kan du läsa mer om PUMT. Eller läs här om WebPumt
Vi sitter 9 stycken på rad, i 11 rader. Vi sitter på sanden, under skydd av ett plåttak stött av betongpelare. Alla är tysta. Alla blundar. Inuti var och ens huvud pågår en kamp som bara kan utkämpas själv.
Några kommer inte klara det. Tio dagar i tystnad. Meditation. Vi sover på betongsängar med träkuddar, nära naturen. Går upp klockan 4 varje morgon. Mediterar. Yoga i en och en halv timme. Omgivna av vild djungel. Meditation. Andas. Två enkla mål mat om dagen. Följer andetagen. Tystnad. Slutna ögon. Andas. Inga böcker att läsa. Ingen musik. Andas. Man får inte skriva. Bara följ andetagen. Allt går långsamt. Mindfulness. Meditation.
Det här är min sjunde gång. Jag har försökt skrivit om det några gånger förut.
Här: http://deepeverest.se/2011/10/29/ett-inre-aventyr/
här: http://deepeverest.se/2011/11/12/bakom-slutna-ogon/
och här: http://deepeverest.se/2011/07/15/ett-annat-aventyr/
Men varje gång känns det till en början lika svårt att förklara. Att sätta ord på upplevelser som så få har upplevt, som är så annorlunda mot allting annat.
Jag älskar tystnad.
Den här gången var speciell. Det händer så mycket under de tio dagarna. På så många olika nivåer. När jag kommer ut kan jag förnimma mitt blodomlopp. Jo, jag kan känna det i hela kroppen. Kroppsmedvetenheten har ökat. Medvetenheten överhuvudtaget. Efteråt blir det om än mer uppenbart att allt har förändrats, igen. Jag lever mer. Fast jag gör samma saker som förut så känns de nya, mer, verkligare. Som livet 3.0. En uppdatering som tar 10 dagar.
Under en morgon (klockan 04:30) gavs en föreläsning. Här är ett utdrag:
You should examine yourself and ask how many times you have tried to connect with your heart and what’s inside your mind, fully and truly. How often have you turned away, because you feared you might discover something terrible about yourself? How often have you been willing to look at your face in the mirror, without being embarrassed? How many times have you tried to shield yourself by reading the newspaper, watching television, or just spacing out in front of the laptop? That is the sixtyfour-thousand-dollar question: how much have you connected with yourself at all in your whole life?
Det spelar ingen roll hur många klokböcker du läser eller lyssnar på, det är när du gör något, upplever något totalt som du lär dig på riktigt. De här tio dagarna kräver mod.
Idag kände jag mig som hemma. Jag frös nämligen väldigt mycket. Men med träning har jag gått från att bli på dåligt humör när jag är kall – till att bara notera att kroppen skakar, utan att det påverkar humöret. Det vore ju hemskt att vara på dåligt humör eftersom kalla miljöer ofta är väldigt vackra och man ofta missar det vackra om man fokuserar på att frysa. Inför Everest tränade jag på att frysa.
Jag är fortfarande bra på att frysa. För idag skulle vi fotografera sommar i slutet av december. Det är som att be om att frysa. Fotografen Christina Hauschildt ville ha en avskalad miljö med fint ljus. Det blev Clarion post hotel och Universeum (varav den senaste såklart är min favorit! Fiskar och hajar jag saknat). Det var sommarkläder som gällde och gärna färgglatt, var beställningen. Jag hade min Tierra dunjacka på mig så länge som möjligt. Gåshud på bara ben.
När jag började huttra funderade jag på om det skulle bli rörelseoskärpa i bilden?
Folk stirrade såklart. Det är också något jag tränat bort att notera. Nästan 3 år som blondin i Egypten har gjort att jag nästan är helt oberörd av att folk stirrar. Jag ler tillbaks. Och in mot kameran. Det blir många bilder. Alla blir såklart inte bra. Det är märkligt att se sig själv (i smink!) och proffsfotograferad. Det är lättast gjort att se det som inte ser bra ut, och jag vet att många ogillar att fotograferas för att allt fångas på bild.
En föreläsning jag lyssnade på för några år sedan har sakta men säkert ändrat min inställning till den mänskliga kroppen, ålder och utseende. För den finns det gott om i västvärlden. Vi som har tak över huvudet, mat för dagen och pengar på banken har ju tid och råd att försöka få stopp på kroppens förändring. Enligt buddhismen finns det bara ett faktum som aldrig förändras; faktumet att allt är i förändring hela tiden. Istället för att fascineras av, använda och ta hand om våra fantastiska kroppar och ansikten lägger många visst mycket tid på att motarbeta kroppen och smeta på massa kladd på ansiktet. Varför låta kroppen vara en källa till oro och missnöje? Kanske lägger man ner mer tid på att försöka omforma utsidan snarare än att utveckla insidan. Kanske skulle många må bättre av att identifiera sig med sin ”insida” snarare än sin utsida. Genom att utveckla medkänsla och en sund självkänsla istället för fettförbränning? Jag tror att om man kan acceptera sig själv och sin kropp så är det lättare att acceptera andra också. Vilket i sin tur leder till en större glädje för alla. Här finns föreläsningen för lyssning eller nedladdning.
Utanför Clarion post hotell i linne från Tierra.
Universeum. Skulle kunna tillbringa timmar härinne. Färgglatt merinoullinne från Devold
Det här var faktiskt kallast. Även om utomhuspoolen var ganska varm blåste det rakt in och jag hade ingen mössa.
Om man letar och vågar släppa sina tankar lösa, då kan man hitta mycket mer än vad som är synligt för ögat. Fantasi, inbillning och nostalgi är fint. Jag juljobbar på min favoritbutik Naturkompaniet och slår gärna in paket. Mitt i en rosettknytning försvinner jag iväg till paketets slutdestination. Paketet kommer förflyttas från julgranens fot, byta händer och kärleksfulla tankar. Någon som hoppas att någon annan ska bli glad. Det är fint.
Mitt i stan, som jag helst undviker. Men i butiken finns så mycket mer än julhandel. Där finns allt från mina gamla vänner, massa minnen från roliga arbetsdagar och mitt första prao-jobb för 16 år sedan, julklappsstress, lusten att hjälpa och ge. Där finns drömmar, äventyr och resor. För mig finns också en hälsosam mängd med nostalgi. Jag försvinner in i ordet nostalgi.
Igår var jag och min sambo på juliga liseberg. Efter några minuters tystnad och filosoferande menade han att så mycket av vad vi gör är ett sökande efter barndomen. Efter enkelheten och lekfullheten. Hela julaftonsfirandet, att vara ute och leka i snö, obrydd, klättra upp på saker och åka ner. Jag som är en stor vän av enkelhet håller med. Blir lite sorgsen över att enkelheten i julfirandet går förbisett ibland. Att det inte är paketen och shoppingen som är det viktigaste. Utan att ta det lungt. Njuta. Stanna. Blunda. Andas.
Enligt wikipedia så är nostalgi längtan efter ett ofta idealiserat förflutet. En av mina favoritfilosofer Immanuel Kant lär ha sagt att det handlar mest om längtan efter ett då, snarare än där. Jag tänker på farmor och hur hon brukade vara med och fira jul med oss. När jag funderar på nostalgi blir jag plötsligt sorgsen. Det resulterar i en insikt i att nostalgi är samma som att missa vad som pågår nu. Om några år kanske du är nostalgisk om vad du höll på med just idag. Och just då är ögonblicket förlorat. Det är nu vi måste vara här. Stanna. Blunda. Andas. Kom tillbaks.
Jag har en citat i orginal gjord av munken Thich nhat hanh nedan. Det är en bra påminnelse.
Ps. Notera hur jag undvek att använda det tyvärr överanvända ordet ”mindfulness” :-)
Jag är en kontrastnörd. Jag kan gå igång på förändringar i det mesta; temperatur, omgivning, aktivitet, kläder, livsstil. Så de här tre dagarna i följd tar nästan priset. Inom 72 timmar kommer jag ha varit i 35 graders hetta vid röda havet, iklädd så lite kläder som möjligt och flip flops, till några kalla timmar i baslägret/lägenheten iklädd raggsockor, till att föreläsa för 350 pers i ett konserthus, och nu är jag på väg ut på landet där jag ska vara på ett tystnadsretreat resten av fredagen och helgen.
Det kan tyckas vara ett ovanligt sätt att tillbringa en helg, men jag tror verkligen på tystnad. Ni som har hängt med på bloggen vet att jag varit på flera mycket längre tystnadsretreat – och att det händer viktiga saker där. I tystnaden. Man hör mer, ser mer och förstår mer när man är tyst.
Att vara tyst är det lättaste på de här retreaten.
Ordet retreat är bra. Det betyder ”att dra sig tillbaka – från något”. Vad vi kommer göra i helgen är en minivariant av vad som vanligtvis kallas för vipassana. Vipasanna betyder översatt ”att se saker som de verkligen är”. Det gör man genom att vara tyst, blunda och se inåt. Man fokuserar på att följa andetaget för att träna upp sin koncentrationsförmåga. Efter ett antal dagar brukar de vilda tankarna lugna ner sig och man ser klarare vad man gör och vem man är, utan vardagens eller civilisationens filter.
Jag återkommer på måndag. Ha en härlig helg!
Jag har skrivit det förut. Det går inte att berätta i ord vad som händer under tio dagar i tystnad. För min del är det för personligt, för beskrivandets del är språket för fattigt, för din del skulle det vara än annorlunda.
Trying to describe it would be a little like trying to describe what sugar taste like to someone who have never tasted sweetness before, like describing the sea to someone who have never been surrounded by water
I mina sporter, och i livet i stort tror jag det är viktigt att känna sig själv. Att känna sig själv handlar inte om att veta vad man jobbar med, vilken kunskap man har, vilka erfarenheter man har, vad man gillar och ogillar, eller vilken religion man tillhör. Att känna sig själv handlar om att känna sitt ”mind”. (Nej, det finns ingen bra svensk översättning på ”mind”). Att veta på djupet och i de små detaljerna hur ens mind reagerar på verkligheten. Att det mindset man har påverkar sättet man ser på verkligheten. Människor med ett positivt mindset ser en helt annan verklighet. Och det handlar inte bara om att ”tänka positivt”, det är djupare än så. Det börjar med tystnad.
Jag tror bara man kan känna sig själv i tystnad, utan yttre eller inre distraktioner, isolerad från omvärlden. I meditation. Där man kan och vågar tillåta sig själv att sjukna djupare i tystnaden som finns bakom den inre dialogen, bakom den som du tror att du är, bakom kravet att kommunicera med omvärlden.
Där finns rum för insikt. För att se klart. För att veta vem du är och vad du vill göra. För att bli närvarande och mer levande.
Men som sagt. Det här är inget du kan läsa dig till. Du måste prova.
Så här kommer några förslag på ställen du kan få stöd i att vara tyst och blunda:
Sverige: http://www.dhamma.org/sv/schedules/schsobhana.htm
Frankrike: http://www.plumvillage.org/
Thailand: http://www.suanmokkh-idh.org/suanmokkh-idh.html
UK: http://gaiahouse.co.uk/
