Archive for the ‘Bergsbestigning’ Category
Idag är det 2 år sedan jag stod på toppen av världens högsta berg. Det här är första våren på över 5 år som jag inte är i bergen. Det fick mig att fundera på om min kropp kanske är överraskad? Kanske har den under de senaste åren vant sig vid att vara på hög höjd den här tiden på året? Och nu erbjuder jag istället raka motsatsen. Djup.
Men oavsett var jag är så är det mitt i klättersäsongen i Himalaya. Jag kan inte låta bli att följa expeditionernas utveckling på och väg uppför Mount Everest. Jag minns det som om det var igår. Väntan i baslägret. De tunga stegen och de flåsande andetagen. Kylan. Ljudet av fladdrande tältduk. Stjärnklara nätter. De finns de som är där just nu och upplever allt det där. Flera gånger om dagen kollar jag på klockan, räknar till tiden i Nepal och vet precis vart klättrarna befinner sig. Några som kämpar för sina liv. Några som går där jag gått, ser det jag sett. Några som har den kanske största upplevelsen någonsin.
På den senaste turen uppför Kilimanjaro var en av mina förebilder, Elene Uneståhl från Skandinaviska ledarhögskolan med. Hon kom upp på toppen efter en fantastisk kämparinsats. Den sista dagen på resan pratade vi om avslut. Om att det är viktigt att avsluta saker, känslor och händelser. Hjärnan behöver det för att gå vidare. Ibland kan avslut få ta tid. Jag gillar att låta resor ta tid. Att låta det ta tid att komma hem, att observera alla skillnader och kontraster mellan Tanzania, Kilimanjaro, baslägret i Göteborg, öknen och havet i Egypten, hem igen och nu är jag i havet igen. Jag försöker avsluta utan nostalgi. Släppa taget och gå vidare, om och om igen.
På temat avslut insåg jag då att jag fortfarande inte avslutat bestigningen och klättringen nedför mt. Everest. Inte för att det är svårt, men för att jag inte vill. Jag har fortfarande inte smält allt som hände på Everest, och efter. Det är ett stort berg. Det var en stor upplevelse. Fastän det bore vara ett avslutat kapitel var det inget ömsesidigt avslut. Jag är fortfarande förälskad i mt. Everest. Jag vill inte/kan inte släppa taget. Författaren Pat Amend förklarade det så här:
“Those who succeed at Everest are left alone in some way. In a moment when their attention strays, they stare upward. They keep it as a sacred possession, what they do not have, and could never have. In other words, it’s theirs, even if not, and it’s not… even if, for an instant at some high ridge or on the summit, it was. Their minds and bodies continue to move toward the graceful, unprotected place of soul that is Everest.”
Det är viktigt att släppa taget om sådant du växt ur, sådant som håller dig tillbaks. Andra saker är bra att plocka fram för att de ger dig styrka. Om 3 dagar ska jag försöka världsrekord i fridykning.
Här är en länk till en bra sida som följer händelserna på Everest: http://www.alanarnette.com/blog/everest/
Att bestiga Kilimanjaro en vecka senare var som att bestiga ett annat berg. Den enda konstanten i att bestiga berg är nämligen att det förändras. En expedition består av människor och så länge det är så är alla expeditioner annorlunda. En ny grupp, en ny expeditionsledare (Ola Skinnarmo!), som ett nytt berg. Det går fortfarande inte att göra expeditionen rättvisa i ord. Det måste upplevas.
Jag tröttnar inte på Kilimanjaro. Kontrasterna i den fantastiska naturen går inte att tröttna på. Att se glädjen och fascinationen i deltagarnas ögon är värt allt. Det är som att uppleva allt på nytt.
Alla människor lämnar avtryck och intryck omkring sig. Jag hade knappt lyckats släppa förra gruppen. Och någon av gruppens smitta av feber och luftvägsinfektion hade knappt släppt mig.
Men den nya gruppen var lätt att ta till sig. Ola Skinnarmo smittade av sig med sin härligt positiva lättsamhet och dessa ”goa gubbarna” (inkl. tjejerna) skulle nog nå toppen. Men man måste släppa toppen redan från början. Egentligen handlar alla dagar innan toppattacken om att spara på krafterna för att orka med toppattacken. Det viktigaste är att göra det bästa man kan i varje stund för att hantera höjden på bästa sätt.
Jag är oförskämt stark på hög höjd. Med en hård antibiotikakur bakom mig, lätt feber, en luftvägsinfektion, rivande hosta i lungorna och överhängande migränhuvudvärk borde jag vara i hemsk form. Jag borde få AMS. I mig själv är jag inte stark. Men gruppen gör mig stark för jag måste vara stark för deras skull! Det är en häftig upplevelse.
Alla är inte starka på hög höjd. Alla vet inte ens vad det innebär att vara på hög höjd. Alla reagerar olika. Många blir känslosamma. Jag stirrar länge på den nu tomma platsen vid stella point där det låg en död asiatisk man förra veckan. Folk stampar omkring där han låg, och nu sitter någon och dricker te där. Gruppen som är på väg upp känns stark, och alla utom några få kommer nå toppen.
En halvtimme förbi stella point på 5740m ser jag en man i filt som vinglar uppåt. Då och då stöter hans guide till honom med armbågen så att han hamnar i rätt riktning. Jag böjer mig fram och ser in i hans sneda ögon, frågar om han är ok i huvudet. Han skakar på huvudet och säger en massa osammanhängande ord. Symptom på hjärnödem. Jag uppfattar ”no food” och ger honom min sista energy-bar. Han tuggar frenetiskt och sätter sig ner. Går med på att låta mig mäta hans syremättnad. 54%. Jag berättar att han måste gå ner snabbt. Han får hjälp till lägre höjd och bärs ner den sista biten. Jag tycker det är sorgligt att människor oventande riskerar sitt liv för en billig bestigning.
Men vi lyckas bra. Några magsjukor och infektioner avbryter toppförsöken. 12 av 16 deltagare når toppen, och jag och Ola såklart!
Väl nere när vi lyssnar på allas upplevelser inser jag igen vilket fantastiskt äventyr detta är. Jag är så tacksam för att få vara en del av Expeditionsresor och de här äventyren. Faktiskt är jag lite nostalgisk när vi lämnar berget, och jag ser redan fram emot att jobba som guide nästa år igen!
foto: Ola Skinnarmo
foto: Ola Skinnarmo
Kilimanjaro är 5895m högt. Inget högt berg i jämförelse med andra, men ändå en expedition som är för hög för att kunna beskriva i ord. Kilimanjaro är så mycket mer än ett berg. Det är en upplevelse. Att få äran att vara guide på Kilimanjaro är en om möjligt ännu större upplevelse.
Jag har just vinkat av den första gruppen av två för säsongen. Om några dagar väntar nästa grupp. Det kan låta som ett ”jobb”, men det är det inte. Det var jobbigt att säga hej då till deltagarna. Jag var en del av deras upplevelse, de var en del av min. Vi lärde känna varandra på sätt man aldrig lär känna varandra på havsnivå. Några hade tårar i ögonen. Det känns tomt efteråt.
Jag stod på toppen för 4′e gången som guide för expeditionsdeltagare. Varje gång har varit annorlunda. De två senaste med Expeditionsresor har varit speciella. Mer välorganiserade än någonsin, och med bästa kollegorna har det blivit mer minnesvärt, och säkrare. Visst är Kilimanjaro ett ”lätt” berg, men det är fortfarande en respektabel höjd. Fastän vi gör samma tur, på ungefär samma tid på året är det annorlunda. Det beror såklart på gruppen, människorna, på berget, på vädret, på mig själv. Allting ändrar sig. För mig handlar det inte alls om att nå toppen, utan om att hjälpa alla andra att må så bra som möjligt för att de ska kunna nå toppen. Det är lycka. Jag jobbar som min idol och vän Chhiring Sherpa, och fick dessutom igen ynnesten att jobba med min guide-förebild Jonas Sundquist. Dessutom hade vi en fantastisk grupp. Gruppdynamik är så intressant. Dessa deltagare fann varandra direkt och stämningen var otrolig.
Denna gången var vädret i det närmaste perfekt. Aningens kallare än tidigare, men bra. Trots att jag vet vägen utantill blir jag fortfarande överraskad av Kilimanjaros skiftande natur och otroliga kontraster. Det är verkligen ett häftigt berg! Den här gången hade jag ett kreativt projekt i att fånga Kilimanjaro i svart-vitt, naket. Se bilderna nedan. Alla är tagna med Olympus OM-D’s svartvita grain-filter.
Har du kondition, uthållighet och vilja kan du nå toppen. Din enda fiende är höjdsjuka eller någon annan sjukdom på vägen. Några blir sjuka och går ner tidigt innan toppen. Jonas går med ner dem och jag blir ensam med åtta stycken på toppnatten, den mest speciella upplevelsen av alla. Jag tröttnar aldrig på att vakna upp sen kväll, äta tidig ”frukost” och gå ut ur tältet med pannlampan på. De andras förväntningar och spänning smittar av sig i luften. Det är tyst och mörkt. Natten och berget smälter ihop. Stjärnhimlen glittrar ikapp med de andras ögon och pannlampor. Vi har stark vind hela vandringen uppåt. Det är 5-10 minusgrader och mellan 15-20 m/s sliter i ryggsäckar och stavar och biter tag i näsor och fingertoppar. Jag älskar det här.
Många strapatser senare börjar det ljusna, och toppsilhuetten glider ut ur natten och täcks med solljus. Trötta ögon ser uppåt.Vi kommer upp över den första kammen, stella point. Och då ligger han plötsligt där. Ingen illusion eller bild som är för evigt etsad i mitt minne. Det ligger en död man nära toppen av Kilimanjaro. Han ligger på rygg med de nakna handflatorna uppåtvända. Grön jacka och grå dunbyxor. Lite längre än mig. Bara han, bredvid en sten. En guide-vän väser att kunderna inte får se honom. Jag nickar och bryter ihop. Andas snabbare och snabbare, tårarna rinner och hjärtat fylls av sorg och minnen. Jag böjer mig över staven och försöker andas djupare. Kramar om deltagarna bort från den döda kroppen, med tårar i ögonen och säger att vi måste ut ur vinden. De gömmer sig från vinden bakom en klippa 50m bort från han som ligger still på marken. Liv och död, så nära varandra.
Bilden av honom stannar på hjärnhinnan som en plastfilm som täcker allt. Jag och expeditionsresors deltagare når alla toppen och jag blir så lycklig för deras skull. Bilden av mannen försvinner ett tag. Vi tar våra topp-bilder och går neråt igen. Jag pekar ut kratern i motsatt riktning från mannen på marken.
Om ett berg förändra ditt liv? Nej. Men en upplevelse kan förändra ditt liv. De andras liv har ett minne för livet, och mitt med.
På vägen ner låter jag de andra passera, stannar till vid den döda kroppen, sätter händerna framför hjärtat och böjer huvudet neråt.
När jag är i bergen hamnar jag (efter en del övning och erfarenhet) i ett tillstånd jag kallar ”mountainmind”. Det är ett tillstånd där allting är enkelt, men samtidigt viktigt och allvarligt. Mitt liv hänger på ett gott mountainmind. I ett sådant mindset försvinner allt ovidkommande. Allting prioriteras enligt att mitt första ansvar är att ta hand om mig själv så att jag alltid är vid god funktion. I bakgrunden ligger alltid nödvändigheten i att vara tillräckligt varm, ha druckit och ätit och hushålla med rörelseenergi och syre. Till detta kommer en framförhållning i att se till att bibehålla dessa tre. Till detta tillkommer nästa viktighet i att hålla koll på omgivningen och de övriga i teamet. De är lika viktiga för min överlevnad. Jag var så gott som alltid beredd på att göra en ”self-arrest”; att slänga mig ner i snön och hugga isyxan djupt ner för att bromsa mitt och de övrigas fall. I mitt huvud fanns bilder och visualiseringar av möjliga farliga situationer och hur jag skulle lösa dem.
Det är jättebra att ha mountainmind i bergen. Men det lustiga är att det biter sig fast i sinnet. Vilket kan göra det lite svårt att komma in i ”vanliga” livet igen. Vad som är helt fullständigt oviktigt i bergen, som mail, kalendern, TV och att läsa morgontidningen – känns fortfarande oviktigt. Jag lyckades ta mig igenom tre veckors mail på en dag, och sedan var jag helt slut. Jetlaggen tar ut sin del av slutheten, men åh – livet är så mycket enklare i bergen!
Jag var knappt hemma ett dygn innan det bar iväg på föreläsningsjobb och äventyr med SJ. På vägen hann jag också med ett trevligt besök hos min utrustningssupporter Uhrweder som bl. a är agentur för Scarpa skor och Powertraveller solladdare, trogna vänner som följt med på de senaste bergen. Jag fick ett par ursnygga vår/sommar-skor Visual canvas och ett par nya klätterskor för att inviga sommarens klättersäsong! Så ge mig ett par dagar till och mountainmind kanske vilar och blir trainingmind – för på måndag är det dags att sätta igång sommarträningen!
Scarpa och Volié pryder väggarna hos Uhrweders lager och kontor. Mina supersnygga nya skor i högra nedre hörnet!
Min klocka är fortfarande inställd på tio timmar tidigare. Alaska time. Jetlaggen lägger sig som en tjock ogenomtränglig dimma över allt. Nästan som sista dagen på Kahiltna glaciären.
Det är som vanligt med berg. Du kanske tror att du åker från berget. Men berget kommer stanna hos dig för alltid. Denali sitter dessutom fysiskt fortfarande kvar i mina vader. Det var fem dagar sedan vi gick uppför den sista lååånga backen till baslägret, men den mjuka snön och den tunga packningen satte sig djupt in i vadmusklerna och hela temet går omkring med en aningens konstig gångstil. Vi har inte gått i skor med mjuka sulor på tre veckor. Solbrännan har bitit sig fast i ansiktet överallt där solglasögonen inte satt. Annars är kroppen i förvånadsvärt gott skick. Det är härligt att komma ner från ett inte allt för högt berg som lämnar en någorlunda intakt. Jag är bara 6 kilo lättare, har en lite trasig näsa och händer som åldrats ytterligare några år. Nagelbanden är trasiga och både fingrar och tår är ömma från kylan.
Kontrasterna mot livet på berget är fortfarande påtagliga. Efter att mestadels bara ha sett färgen vit, och inte så mycket mer intryck än så, verkar världen mer levande. Vi har inte heller känt någon annan lukt än svettlukt, eller hört annat än vinden. Nu låter allting mer och luktar mer än vanligt. Att stå under ett grönt träd och känna skogslukt samtidigt som fåglar kvittrar ovanför blir en euforisk upplevelse. Vi i teamet utbyter förstående blickar. De fem okända männen jag började expeditionen med, är nu fyra skäggiga vänner. Den äldre mannen i teamet fick vi hjälpa ner efter han hade problem med hjärtat. Trots att vi bara blev fem, plus de två underbara lokala guiderna var detta den största organiserade expeditionen jag klättrat med, vilket var en intressant upplevelse. Vi besteg verkligen berget som ett lag. Och inte bara det, vi samarbetade med hela resten av alla klättrarna på berget.
Någonstans på den korta sträckan av fasta rep, insåg jag att detta (och hela seven summits-projektet) är en superkulturell upplevelse. Den här är genom-amerikansk. Alla hälsar på varandra och småpratar. Ibland stannar någon en längre stund och diskuterar det senaste inom amerikansk fotboll. Det är lättsamt och genomtrevligt. Var annars i världen äter man mac’n cheese till middag, och bagels med lönnsirap till frukost på berget? Var annars stannar alla upp för att hjälpa den svagaste i laget? God bless America. I en av de andra teamen träffade jag på en asiatisk kvinna som såg bekant ut. Vi började prata och kom ganska snabbt fram till att hon stod på toppen av Everest en dag efter mig förra året som första mongoliska kvinna! Men bekantheten var djupare än så. Jag kunde se i hennes ögon att Everest lämnat djupa spår för alltid.
Såklart kom frågan upp hur Denali var jämfört med Everest. Varpå jag svarade ”nej”. Jag ogillar att jämföra. För det går inte. Alla berg är unika, alla upplevelser är unika. Denali var riktigt tufft. Det var väldigt kallt och packningen var väldigt tung, och berget kändes väldigt högt. Det är helt klart det hårdaste berg i 6000m-klassen jag gjort. Men emotionellt sätt var det inte i närheten av Everest. Det var mycket som var annorlunda på Denali. Framför allt att det var ljust dygnet runt. Det kändes någonstans fel att vakna på morgonen och ge sig iväg på en toppattack. Men det var roligt att se allt i dagsljus! I likhet med andra bestigningar njöt jag mest av att vara i bergen igen. Jag minns ett tillfälle när vi var på väg uppför ett brantare parti att jag var så lycklig bara av att gå uppför med stegjärn på fötterna igen! Jag var så lycklig att jag erbjöd mig att gå ner igen med 69-åriga Dave, som gav upp, och sedan gå upp igen och hinna ifatt de andra. På vägen ner från toppen var jag så lyckligt trött att jag inte tänkte någonting – jag bara var en del av allt som hände och var löjligt lycklig.
Men statistiken när vi lämnade berget var tuff. Vädret var tufft och bara 43% av klättrarna hade nått toppen. Tre stycken hade dött under tiden vi var där. När jag kom ner fick jag också reda på att en gammal vän dött på Everest. Han bröt benet ovanför ”second step”, och kunde inte ta sig ner igen. Vila i frid på berget, Ralf.
Man kan visst motvilligt vara på väg från något, samtidigt som man med glädje är på väg mot något annat. Jag lämnar alltid bergen motvilligt. Men det finns ju så mycket mer än berg. Vi som var kvar av teamet höll ihop så länge vi bara kunde. Det ligger något värdefullt i att hänga ihop och göra en spontan debreifing och ältande av vad som hände på berget. Vi kan bara konstatera att vi hade tur med vädret. När vi kom upp till sista lägret och fick vänta där i 4 nätter var det ingen som trodde att vi hade en chans på toppen, vilket nog bidrog till att toppen kändes mer märkvärdig när vi väl kom dit. Att vänta i läger 4 låter kanske inte så märkvärdigt. Men det var mentalt tufft att bara ligga i tältet 24 timmar om dynget utan något att göra än att tvinga i sig mat och smält snö. När det blåste mindre ägnade vi oss åt att bygga murar av sågade snöblock för att hålla vinden ute. Böcker mm var för tungt att bära dit och det var för kallt och blåsigt utanför för att vara utanför tältet annat än att riskera att gå på toaletten. Toaletten i sig var ett evigt ämne för konversation. Man går nämligen på toaletten i en grön liten plasthink som bärs med mellan varje läger. Påsen i hinken slängs i djupa glaciärsprickor. Högre upp på berget delade i inte bara toaletthink, utan även kissflaskor. Kanske var det därför natuligt att vi fortsatte dela hotellrum, sängar, mat och liv in i det sista, som om vi inte ville släppa vårt fina lagarbete. Vi hyrde en bil och åkte på rekommendation ner längs kusten och sedan ut med en båt (och såg valar, sälar, uttrar, späckhuggare, lunnefåglar, tumlare och massa andra fridykare). Ahh, Alaska. Ju mer jag såg och ju fler Alaska-bor jag träffade, ju gladare blev jag. Vilken guldklimp! Här skulle jag vilja bo ett tag.
Foton kommer i nästa blogginlägg! Här är ett par favoriter tills vidare.
Från ridgen mellan läger 3 och 4 – ett av de vackraste platserna på berget. Foto: Sarah Carpenter
Toppen av Nordamerika, med Sveriges bästa kläder! Foto: Don Carpenter
Äntligen ett riktigt berg igen! I min skrivande stund är det inte långt kvar. I din läsande stund kanske jag redan är där! På väg uppåt igen. Mot lugnet och tystnaden, ett steg i taget, med djupa andetag.
Jag har tidigare blivit kritiserad och anklagad för att lägga märke till ”ovidkommande detaljer” när jag bestiger berg. Jag tycker det är lite komiskt. Vad är ovidkommande? Hur vackra omgivningarna är, hur snön låter under stegjärnen och hur stjärnorna glittrar på himlen när man står utanför tältet och borstar tänderna? Är det ”oviktigt” vad som dyker upp i huvudet, hur det känns i magen, eller meningsfullheten i att stå på en bergstopp? Jag vet inte vad som är standardförväntningar, men från vissa beskrivningar tror jag man förväntas beskriva hårda saker, centimeter, vindhastigheter, bergformationer, antal bestigningar samt nationalitet samt ledval samt alla årtal, och möjligtvis hur jobbigt det är och hur tuff man är. Men inget av sistnämnda är bergsbestigning för mig. Så förbered er på massa smaskiga härliga detaljer! På bara 140 tecken!
För jag kommer (på gott och ont) inte vara helt bortkopplad från omvärlden. Jag har med mig en tuffing till satellittelefon (den heter ”extreme”, då måste den väl vara tuff?) och kommer skicka minirapporter via sms via satellit till twitter nästan varje dag. Twitter-feed hittar du här till vänster, eller på http://twitter.com/anneliepompe
Om du känner för att hälsa eller skicka några heja-rop går det att göra här: http://messaging.iridium.com/ till nummer: +8816 315 73722
Jag kommer också skriva aningens längre blogg-rapporter till ERV, som försäkrar mig, via deras blogg: http://nyheter.erv.se/category/blogg/
Alpine ascents, som jag klättrar med har också lovat en slags cybercasts från berget som går att hitta här: http://www.alpineascents.com/denali-cybercast.asp
Resten av expeditionen är, inte helt oväntat, supertrevliga! Alla har olika erfarenheter och kompetenser så vi kommer säkert bli ett superteam.
Här är vårt preliminära schema:
May 17: fly in to Base Camp on the S.E. Fork of the Kahiltna
May 18: Glacier Travel
May 19: Carry loads to Camp I (2400m)
May 20: Move to Camp I.
May 21: Carry loads to Camp II (3050m)
May 22: Move to Camp II.
May 23: Carry gear to Camp III (35050m)
May 24: Move to Camp III.
May 25: Carry gear to Camp IV (4330m).
May 26: Move to Camp IV.
May 27: Rest and acclimatize Camp IV.
May 28: Carry loads to 5120m
May 29: Rest Day at Camp IV.
May 30: Carry and move to Camp V (5240m)
May 31: Rest day. Rest and prepare for the summit attempt.
June 1: Summit day. (6194m)
June 1-June 3: Return to Base Camp.
June 4- 6: Extra Days.
June 7: Return to Talkeetna.
Due to the nature of climbing Denali, there may be delays/accelerations due to weather and decision-making. The schedules will be slightly flexible, as we will take extra days or combine days if necessary to give everyone the best possible chance of success.
Hej på ett tag!
Något som sticker upp högt över horisonten. Något som lockar med snö, is, kyla, lite tunnare luft, tystnad och frihet. Om bara för några veckor. Kilimajaro i all ära – det är jättebra! – ett otroligt vackert berg. Men liksom inte högt nog, inte långt bort nog – inte jobbigt nog. Och jag tycker liksom att det är som roligast när det är jobbigt!
David Wermuth, som jag besteg Everest med gjorde Denali direkt när han kom hem och rekommenderade det varmt. Det är långt bort, vackert, tar så mycket tid jag har råd med och är en utmaning. Dessutom är det en av seven summits som jag vill göra! Alltså en massa god skäl att åka dit. Så nu är det inbokad och till hälften betalat. Äntligen ett berg i vårens horisont!
Bilden kommer från http://www.9wall.com gratis wallpapers
Men det är inte bara berget, bergsbestigningen och allt vad det innebär som jag saknar. På Kilimanjaro diskuterade jag och en annan deltagare att det är när livet har en viss ”enkelhet” som det verkar vara som lyckligast. Enkelheten i naturen, utan alla val. Enkelheten i att vara på expedition. På vägen neråt/hemåt diskuterar vi livssituationen i Tanzania. De har så lite och är så fattiga, men ler ändå och verkar uppriktigt glada för det som de har. Så kommer vi med alla våra grejor. Vi som har arbetat i flera generationer för att ha så mycket att välja på som möjligt. Ändå verkar det som om vi blir mer utbrända och mer deprimerade av att ha för många val, för många grejer i livet?
